Recension

: Den vackraste gåvan
Den vackraste gåvan Pelle Filipsson
2010
Optimal
6/10

Pappa mot sin vilja

Utgiven 2010
ISBN 9789172411814
Sidor 272

Om författaren

Pelle Filipsson (född 1972) har skrivit boken Den vackraste gåvan (2010) om att bli pappa mot sin vilja – en egen erfarenhet. Till vardags arbetar han med pedagogisk utveckling på Skolverket, samt driver skivbolag och ett krativitetshus i hemstaden Norrköping.

Sök efter boken

”Sanna berättelser” har aldrig riktigt varit min kopp te. Visst finns det något särskilt i den enskilda, egna erfarenheten, om den så är typisk eller tvärtemot exceptionell, något som inte all överblick och analys i världen kan tävla med, utan bara komplettera. Men när dessa egna erfarenheter ges ut i bokform är det ofta det löpsedelsmässiga, det snaskiga och det som bekräftar våra ganska sunkiga fördomar som premieras.

Pelle Filipssons Den vackraste gåvan ser ut att bekräfta alla sådana fördomar. Titeln ironiserar lite smaklöst över detta med vår syn på att få barn – fastän ifrågasättandet i sig är legitimt och angeläget – och framsidan pryds av en stor, handskriven och liksom sensationslysten lapp med citatet ”Jag kunde inte älska mitt barn. Och det är så tungt att säga det”. Hade jag inte redan varit genuint nyfiken på innehållet hade jag aldrig plockat upp den här boken.

Den vackraste gåvan handlar om ofrivilligt föräldraskap – eller ”faderskap” är kanske mer korrekt. Filipsson är säker på att han inte vill ha barn, fastän omgivningen förmodar att han kommer att växa ifrån det. Han träffar en ny tjej, en frisinnad präst som verkar spännande – och som bisarrt nog boken igenom aldrig kallas annat än ”prästen” – och första gången de har sex vill han gå och hämta en kondom, men hon försäkrar att hon är ”säker” och de struntar i det.

En tid senare sitter hon i hans lägenhet med ett positivt graviditetstest och vill att de ska förlova sig. Han bryter ihop totalt, men tänker så småningom att han väl får ta sitt ansvar, försöker skärpa sig, flyttar ihop med den här kvinnan som han egentligen inte ens gillar, och försöker bygga en familj. Bryter ihop igen, prövar det ena förhållningssättet efter det andra – inklusive att bryta fullkomligt med både mor och barn – men kan inte släppa ångest och bitterhet och känslan av att ha blivit lurad, utnyttjad och tvingad.

Han försöker få hjälp att hantera de här känslorna, men möter ingen riktig kompetens någonstans. Han letar efter andra i samma situation. Ingenstans finns någon statistik eller särskilt mycket annat skrivet om ofrivilligt faderskap. Ändå ser han snart ledtrådar överallt. I artiklar om kvinnor som valt att skaffa barn på egen hand genom insemination återkommer att de inte velat göra som vissa andra och bara bli på smällen medelst tillfälligt krogragg. Väl inne på ämnet tycks de flesta känna någon med ett mer eller mindre trassligt ofrivilligt faderskap. Och, inte minst iögonenfallande, i tidningarnas rådgivningsspalter haglar råden kring partners som vill eller inte vill ha barn.

Inte minst det sista är drabbande i all sin vardaglighet. Även om jag inte alltid håller med Filipsson i alla ibland bittra turer och resonemang så gör han ofta skrämmande klarsynta iakttagelser kring hur olika vi ännu ser på mäns och kvinnors föräldraskap. Det kan handla om hur han i sina desperata försök att bli en bra pappa ändå betraktas som en hjälte så fort han visar sig med barnvagnen. Det handlar också om de otaliga exemplen på hur de där rådgivningsspalterna och andra delar ut ytterst könsspecifika råd. Är det en kvinna som inte känner sig redo för barn är fördömandet av mannen som tjatar entydigt. Är det däremot en kvinna som vill, medan mannen tvekar, ja, då kommer han nog att ändra sig bara han får hålla ungen. Det nästintill antyds att det väl bara är att ”råka” bli med barn, det är ju hon som bestämmer över sin kropp.

Och det ska det naturligtvis vara. Det finns ju inget annat sätt att lösa det. Det menar både Filipsson och undertecknad. Men det är djupt problematiskt om parterna inte är överens, och det måste man ju rimligtvis kunna prata om. Inte minst för barnet, i Filipssons fall den lille sonen som måste försöka förstå varför pappa och mamma är så arga på varandra. Sonen som trots citatet på framsidan i boken beskrivs med stor ömhet, som en ljuvlig och faktiskt älskad liten personlighet. Det är situationen som är åt helvete, inte barnet.

Att skapa större förståelse kring ofrivilligt föräldraskap skulle förmodligen kunna hjälpa en hel del familjer, föräldrar och barn. På så sätt är Filipssons bok en viktig sådan och jag hoppas att författarens många frågor leder till det.

Den har förstås också den aspekten att den borde användas i sex- och samlevnadsundervisningen. För visst måste var och en, man eller kvinna, ta ansvar för sin egen sexualitet och dess konsekvenser. Men, handen på hjärtat, det fungerar ju inte alltid så. Vi tänker inte alltid fullt så rationellt som vi borde. Sex kommer sällan med några garantier oavsett, men nog finns det goda skäl att så att säga ta det säkra före det osäkra åtminstone. Där är Den vackraste gåvan ett nog så pedagogiskt inlägg i debatten.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-10-08 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-03 20:52

Kategori: Recension | Recension: #4346

5 kommentarer

Det är för mig obegripligt hur man kan lämna ut sitt eget barn på det sätt som Pelle Filipsson gör.

Eva Oregistrerad 2011-10-20 21:05
 

Jag vet inte det, jag. Barn är läskigt smarta, de vet när nånting är fel. Kan det inte vara bättre då att prata om det (inom vissa gränser, kanske), så att de fattar att det inte är deras fel när föräldrar uppför sig stört ..?

Ella Andrén Redaktionen 2011-10-24 23:42
 

Prata om det är en sak, skriva en bok som publiceras för alla, t.ex för barnets kompisar, och som kommer att finnas kvar för alltid är en helt annan sak.

Eva Oregistrerad 2011-11-06 19:12
 

Det har du förstås rätt i, men är det en så hemsk sak om folk vet om? Barn kommer till under alla möjliga omständigheter, ibland långt ifrån ideala. Kan det inte vara lättare att just göra distinktionen mellan barnet och omständigheterna omkring om man är öppen med det?

I slutänden kan förstås bara barnet svara på hur han upplever och kommer att uppleva det. Man kan ju fråga sig hur den generation som över huvud taget finns på Facebook innan de ens är födda kommer att se på det i framtiden ..?

Ella Andrén Redaktionen 2011-11-07 09:38
 

Att göra sådana distinktioner är lättare i teorin än i praktiken: Jag älskar dig som människa men inte som pappa…Nja… Livet är komplicerat ändå utan att ens pappa lämnar ut en i en bok.

Men visst är det sant att hur man ser på privat contra offentligt hela tiden förändras och ingen vet hur det blir i framtiden.

Eva Oregistrerad 2011-11-09 21:01
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?