Recension

: Mig äger ingen
Mig äger ingen Åsa Linderborg
2007
Atlas
9/10

Pappa och jag

Utgiven 2007
ISBN 9789173892261
Sidor 294

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Åsa Linderborg, född 1968, är doktor i historia. Hon skriver för Aftonbladet Kultur.

Sök efter boken

Historikern och vänsterdebattören Åsa Linderborg har med Mig äger ingen skrivit en smått sensationell självbiografisk roman, från en utblickspunkt några år efter pappans död. Den är både en uppväxtskildring och en ömsint kontemplation över en kärleksfull men emellanåt felprioriterande far.

"Härdarmästare Leif Andersson" sliter på Metallverken i Västerås och belönar sig på kvällarna med ett antal mellanöl. När Åsas mamma lämnar henne och pappan när Åsa är fyra år slinker det ner ytterligare någon öl per kväll som tröst i saknaden. Pappas ölpimplande är dock inget som i sig grumlar Åsas minne av honom. Tvärtom var han alltid tillgänglig och sällskaplig, umgänget mellan far och dotter framstår i skildringen av deras lilla familj snarast som en bästa kompis-relation. Detta är också något som är anmärkningsvärt, hur pappa Leif behandlar Åsa som en jämlike, en samtalspartner i politik- och samhällsfrågor. Bortsett från att Åsa käkar godis varje dag och tillåts slarva med tandborstning och duschande är det ofta en rörande gemytlig bild som skrivs fram ur minnet i Mig äger ingen.

Att Leif tjänar helt okej på Metallverken är inget som hindrar honom från att ständigt hävda ett slags naturgivet tillstånd av fattigdom, ett sätt att frustrerat men självbelåtet hålla fast vid sin plats i arbetarhierarkin. Sanningen är att en stor del av lönen – vilken han alltid löser ut på banken i en klumpsumma – dricks upp och att han och Åsa alltid äter middag hos hans föräldrar. Men det är först i takt med att Leifs händer svullnar av värmen vid metallugnen och i samband med att mellanölet förbjuds som den verkliga resan ner i alkoholhelvetet tar fart. När Åsa närmar sig tonåren fjärmar hon sig alltmer från sin dittills älskade far och umgås desto mer med sin mamma och hennes nya man och umgänge. Det blir allt längre mellan besöken hemma hos pappa och för varje gång tycks han ha sjunkit ytterligare några centimeter ner i misären; han går periodvis sjukskriven och ölen är utbytt mot starksprit.

Åsa Linderborgs roman är ingen frustande uppgörelse med vare sig klassamhället eller den supande pappan. Den är ingen självtillräcklig revansch när hon mot alla odds fullbordar en klassresa med doktorstiteln i historia i Uppsala. Hon skriver sig både intensivt och distanserat igenom en uppväxt och väljer ut nyckelminnen som illustrerar och undersöker såväl egna som föräldrarnas tillkortakommanden. Allt bearbetas ändå utan ett uns bitterhet eller undfallenhet, de jävliga inslagen har en saklighet över sig som gör det möjligt för mig som läsare att beröras utan att instrueras känslomässigt. Det är komiskt, rörande, tragiskt, vemodigt och kärleksfullt. Och ofta allt på samma gång. Som när pappa Leif sätter Åsa på pakethållaren en sen kväll för att åka till föräldrarnas trädgård och palla äpplen som hämnd för ett lån han förvägrats av sin far: "Nästa dag berättade farfar harmset att slyngelungar pallat av hans äpplen, att han hela dagen plockat prima frukt som de bara lämnat på marken. – Säger du det, sa pappa. Det var som fan".

Porträttet av pappan avslöjar en man av motsägelser. Han är kärleksfull och slarvig, politisk men misstänksam mot aktion, skrytsam över att vara "landets bäste härdarmästare" men avskyr sitt jobb, misstänksam mot rikemännen men håller avstånd mot "tattarna". Samtidigt, i introspektiva partier, förebrår sig Åsa Linderborg för att ha förskjutit sin far och fegat ur när hon bytt miljö och börjat läsa vid universitetet. Det starkaste och smärtsammaste i detta avseende är beskrivningen av hur hon, efter överväganden som går ut på att det är för pappans bästa, beslutar sig för att inte bjuda in honom till disputationsfesten när avhandlingen är klar. Hon vill inte att han ska känna sig malplacerad bland alla professorer:

Och vad arbetar du med?
Just nu gör jag ingenting men annars är jag härdare.
Jaså, jaha ja.
På disputationsdagen fick jag ett kort med rosor på: "Jag är stolt över dig. Jag önskar dig all lycka i framtiden. Pappa".
I kuvertet hade han lagt ner femhundra kronor av sin ynkliga a-kassa.

Det är sorgligt och ärligt så att tårarna rinner när jag läser.

Textutdrag (Visa/göm)

Christian Eklund

Publicerad: 2007-06-29 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-16 20:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2540

6 kommentarer

Fin recension!

Annika Bryn Oregistrerad 2007-06-29 18:29
 

Jag är lite hemligt kär i Åsa. Hon är så söt.

jens Oregistrerad 2007-06-30 10:03
 

BRAVO! den var jätte fint och fantastiskt vackert beskrivning om livet.

tatevik Oregistrerad 2009-11-12 21:20
 

Ja, lite kär i Åsa blir man allt. Underbar bok!

Farfar Oregistrerad 2010-08-17 19:05
 

Kär? She is pure evil. Bjöd inte in sin pappa för att hon skämdes. Usch.

Anki Oregistrerad 2016-06-30 00:23
 

En mycket bra självbiografi och mycket känslosam..
Är själv från Västerås och kan följa platser, som om man är där.
Har även jobbat på metallverken som traversförare i början på – 80 talet
Mycket bra bok…

Ingrid Abelli Oregistrerad 2016-09-25 00:27
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?