Utgiven | 2007 |
---|---|
ISBN | 9789170372728 |
Sidor | 215 |
Orginaltitel | Berlin |
Översättare | Christer Follin |
Först utgiven | 1998-2000 |
Illustratör | Jason Lutes |
Egentligen är det väl omöjligt att skriva en recension av Berlin – stad av sten utan att jämföra den, som otaliga andra har gjort, med Art Spiegelmans kritikerrosade skildring av nazitiden i Polen, Maus, där judarna är möss och nazisterna katter. De grafiska romanerna skildrar båda ett händelseförlopp, och t.o.m. baksidestexten till Berlin – stad av sten skvallrar om en stad dömd till undergång, precis som undergången alltid känns närliggande i Maus. Men, de båda grafiska romanerna skiljer sig också åt på en del väsentliga punkter, och framför allt så skildrar de sin period i olika ljus.
Romanen inleds med att Marthe, tysk konstnär, är på väg till Konstakademin i Berlin när en man stiger in i hennes kupé. Mannen är Kurt, vänsterjournalist och politisk agitator. Det är 1928, och den första tyska talfilmen har precis släppts. Berlin kallas Europas kulturcentrum, efter Paris. Jason Lutes målar upp staden i skarpa detaljer, från veteranerna som tigger på huvudgatorna till trafikkontrollanten över Potsdamer Platz som kallar bilisterna boskap och tänker på sin Lina. Kärleken och nyfikenheten, några av de mest grundläggande mänskliga känslorna, utforskas detaljerat igenom hela romanen, samtidigt som några av de andra mest grundläggande känslorna, såsom hatet och ilskan, hela tiden löper parallellt. Man kan dock inte kalla vare sig Marthe eller Kurt för huvudpersoner, utan känslan man får när man läser Berlin – stad av sten är att Berlin är huvudpersonen.
Värt att tänka på är att denna utgåva av romanen endast är de åtta första kapitlen i en planerad 24-kapitelssaga. Ändå känns Jason Lutes fast förankrad i sitt Berlin. Teckningarna är självsäkra och personporträtten utlämnande. De politiska spänningarna finns överallt, och Lutes bygger upp dessa i maklig takt. Först i kapitel tre slår de till ordentligt, då Lutes pendlar mellan scener från Novemberrevolutionen i Berlin 1918, med två miljoner döda och en nation i förvirring, och Berlin 1928, då frustrationen över Versaillesfreden tar sig uttryck i upplopp och politiska stridigheter. Även här tecknar Lutes stora porträtt, som ockupationen av slottet 1918, och små porträtt, som det av Otto och Gudrun.
Lutes har ett grepp som han ofta använder, där han visar tankarna hos de ”vanliga” invånarna i Berlin. Dessa används ofta som en berättarteknisk maskin för att driva på det politiska skeendet i staden. Otto och Gudrun, t.ex., är ett par. Gudrun hjälper till att väva zeppelinartyg och tror på hammaren och skäran, medan Otto kallar sig en äkta tysk och hävdar att ”Dom Röda” enbart är ute efter att tjäna den judiska populationen. Här tycker jag att Lutes tar den lätta vägen ut, att han målar upp ett par som står emot varandra precis som grupperingarna i Berlin står emot varandra, men att han ofta glömmer bort den personliga delen i deras liv. Gudrun smusslar undan sina arbetartidningar medan Otto kräver att de ska brännas. Jag förstår vad Lutes försöker säga, men han misslyckas med att få det att kännas så smidigt som det borde, illustrationen av ett Berlin i kaos med en relation i kaos. När han går för långt in i politisk argumentation och tappar de personliga känslorna, det är då jag känner att romanen sviktar mest.
Som tur är gör den aldrig det särskilt länge, utan som helhet känns dessa första åtta kapitel som en mästerlig grafisk roman, en ögonblicksbild av de förvirrade känslor som var Berlin under 1920-talet, vars förvirring och dragkamp mellan vänster och höger, mellan människor och människor, så tydligt framträder i den kommunistiska demonstrationen i kapitel åtta. De sju sista sidorna i romanen, maktlösheten en människa känner när han är omringad av makten, är något av det mest kraftfulla jag har läst sedan Maus, så där erkänner jag att jämförelsen är befogad. En viktig skillnad är, förutom berättarteknik, att Maus oftare visar ondska och förmågan att anpassa sig till omänskliga förhållanden, medan Berlin – stad av sten oftare visar konflikter och upptrappande. Det kan antagligen också härledas till att detta endast är de åtta första kapitlen i romanen, men jag tycker att Maus ger mer plats åt mörkret och den personliga rädslan, medan Berlin – stad av sten försöker dissekera mörkret och ger mer plats åt den kollektiva rädslan. Man kan, om man vill, se Maus som den naturliga fortsättningen på Berlin – stad av sten, men det gäller att hela tiden hålla reda på att Berlin – stad av sten är en historisk roman som grundar sig i fiktion, medan Maus är en personlig roman som grundar sig i historia.
För att avsluta så kräver Berlin – stad av sten ett visst mått av kunskap om världshistoria för att kunna njutas av helt, men även utan det kan jag inte nog rekommendera denna roman och jag ser verkligen fram emot nästa volym. Är det något man kan klaga på så är det att det politiska drivet ibland känns lite väl påtvingat, men personporträtten, tecknarstilen och detaljrikedomen är underbara. Boken, liksom staden, känns.
Publicerad: 2007-07-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-02 18:39
2 kommentarer
Bra recension!
#
Vilken bra analys!
Du får mig att extra tänka.
#
Kommentera eller pinga (trackback).