Recension

: Fria män
Fria män Halldór Laxness
2011
Leopard
7/10

Friheten är en karg ö

Utgiven 2011
ISBN 9789173431095
Sidor 475
Orginaltitel Sjálstætt fólk
Översättare Inge Knutsson
Först utgiven 1934-35

Om författaren

Halldór Laxness (1902-1998) var isländsk författare, född i Reykjavik. 1955 tilldelades han nobelpriset i litteratur – ”För hans målande epik, som förnyat den stora isländska berättarkonsten”. Laxness var förutom författare verksam som översättare, bland annat av Ernest Hemingway.

Nobelprize.org – Mer om Laxness på nobelprisets hemsida.

Sök efter boken

För några år sedan läste jag Japans förste nobelpristagare, Yasunari Kawabata, och fann honom just sådär japansk som man föreställer sig. Det är precis samma upplevelse – fast helt annorlunda – att läsa den isländske mottagaren av samma pris, Halldór Laxness. Isländskare än så här blir det väl liksom inte?

En isolerad ö, ett kargt och mytomspunnet landskap, glest befolkat av lakoniska män, som hämtade ur den långa litterära traditionen av isländska sagor. Brutalt, med stråk av poesi och med en torr, svart humor.

Fria män är allt det där.

Huvudpersonen Bjartur är fårbonde. I arton år har han slitit hårt för andra, sparat och gnetat för att bli sin egen. I tolv år till betalar han av på gården som han döpt till Sommarhus, ett allt annat än somrigt ställe på heden som anses vara hemsökt av häxan Gunnvör och av djävulen Kólumkilli. Sådant tror dock inte Bjartur på. Bjartur tror på fåren och på friheten. Allenast.

Å ena sidan är han verkligen ett ganska vedervärdigt sällskap under nästan 500 sidor, den här Bjartur. Å andra sidan kanske det betyder att Laxness gör det han gör väldigt bra?

Det är kargt och macho in i Norden, som det heter. Jag har svårt att skaka av mig känslan av medeltid och isländsk saga. Efter ett tag dyker det upp korrugerad plåt och lite sådant som måttligt stör den bilden. I själva verket utspelar sig historien kring förra sekelskiftet och framåt mellankrigstiden, men fattigdomen och manlighetsidealet på den isländska landsbygden förefaller obehagligt tidlöst.

Här vare sig pratar man om känslor eller visar någon hänsyn eller lyhördhet mot varandra. I synnerhet inte vår hjälte, eller vad han nu är. I nödfall kan han klämma ur sig några verser ur den isländska hjältediktningen. Sin första hustru lämnar han höggravid i snöstorm för att ge sig ut och leta efter en bortsprungen tacka. Någon hjälp från närmsta granne har han förbjudit henne att skaffa och hennes ensamma död i barnsäng blir i efterhand det enda goda han tillskriver henne. Hon var åtminstone en självständig kvinna, som hellre dog än var skyldig grannarna något.

Bjartur stöter bort och behandlar alla omkring sig med misstänksamhet. Vad som komplicerar bilden är väl att han inte sällan har fog för det. Nog drar den fattige bonden ständigt det kortaste stået, medan överheten till evinnerlighet tycks sitta med alla kort på hand. Men som en riktig patriark tar Bjartur ut sin maktlöshet på dem med ännu mindre makt än han, på kvinnor, barn och tjänstefolk. För den med tendenser att romantisera det fattiga, natur- och familjenära livet förr är Fria män onekligen en pungspark.

Jag vet egentligen inte vad Laxness vill med Bjartur. Är hans berättelse en hjältesaga eller en tragedi, eller helt enkelt ett historiskt öde, ett människoliv i en turbulent och sägenomspunnen tid, när det välsignade världskriget förde med sig höjda inkomster, modernitet och en lånekarusell som inte står senare tider långt efter?

Fria män är en lite spretig, men bitvis glimrande berättelse. Ofta får man, trots längden, leta efter det mest centrala mellan raderna. Lite tröstad känner jag mig faktiskt av översättaren Inge Knutssons efterord, som menar att romanen är ”en av de mest komplexa i modern isländsk litteratur, svår också för islänningar i gemen”. Inte desto mindre, eller kanske just därför, är den fascinerande.

Bjarturs ideal, hans tragiska frihetslängtan och föreställning om vad en självständig man (och det är just en man, Bjartur skiljer ständigt på ”kvinnosläktet” och ”människosläktet”) ska vara, är hjärtskärande, självdestruktivt och frustrerande som fan. Laxness skildring av den lilla människans utsatthet, av att ”vara prisgiven åt de idéer som bara gör de rika rikare och de fattiga fattigare” framstår som provocerande nästintill evig.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-10-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-10-04 22:19

Kategori: Recension | Recension: #4352

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?