Gästrecension

: Ásta
Ásta: när det inte finns nån väg ut ur världen - vart beger man sig då? Jón Kalman Stefánsson
2018
Weyler Förlag
9/10

En bok för att klyva mörkret

Utgiven 2018
ISBN 9789176811238
Sidor 455
Orginaltitel Ástu: Hvert fer maður ef það er engin leið út úr heiminum?
Översättare John Swedenmark
Först utgiven 2017

Om författaren

Jón Kalman Stefánsson (f. 1963) är en isländsk författare. Han debuterade 1988 med diktsamlingen Með byssuleyfi á eilífðina. Stefánsson tilldelades Isländska Litteraturpriset 2005, och P O Enquists pris 2011.

Gästinformation

Ingrid Kampås är författare och har skrivit flertalet böcker. Den senaste är Skomakaren på månen.

Sök efter boken

När det inte finns någon väg ut ur världen, vart beger man sig då? Så lyder undertiteln i Jón Kalman Stefánssons senaste roman Ásta. Meningen är typisk för sådana meningar som går att hitta i denne isländske poet och författares böcker. Och ja, språket är poetiskt och ja, då också vackert, men vackert skildrade är också de teman om liv, död, kärlek och längtan som han sätter in sina romankaraktärer i. Vad det är att vara människa, skulle också kunna vara en undertitel.

Ásta är född i början på 50-talet men Stefansson hoppar i berättelsen både bakåt och framåt i tiden, det finns ingen kronologi, berättelsen är snarare cirkulär, men allt rullas upp till slutet och det handlar inte bara om Ásta utan också människor omkring henne, till exempel är hennes far Sigvaldi en viktig huvudperson. Det finns också en berättare som är med i egna kapitel och vem han är förstår man först på slutet.

Ástas föräldrar döper henne efter en karaktär ur en av Halldór Laxness böcker. Redan namnet är dubbeltydigt eftersom det isländska ordet ást betyder kärlek. Hon är avlad i kärlek, boken börjar med den kärleksstund när Ásta blir till, en het kärlek, hennes mor Helga är den kvinna Sigvaldi har älskat allra mest men också hatat allra mest. ”Dina ögon som en gång lyste på mig har förvandlats till ett svart hål – avståndet mellan kärlek och hat är ungefär detsamma som avståndet mellan livet och döden. På en och samma gång omätligt och minimalt.”

Folk föds, lever och dör i Stefanssons böcker och med Paulus ord skulle de kunna beskrivas med orden: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” Det handlar om våra liv, våra drömmar, vårt hopp och våra besvikelser. Och om de som får en svår start i livet, de som föddes till hårda villkor, fysiskt slit och små möjligheter att inverka på sina livsöden, de som klantar till det för sig, de som ville men inte förmådde. De tecknas med ömhet och förståelse, med värme. När Asta gråter: ”Saknad. Samvetskval. Självförebråelser. De tre skyttarna som alltid träffar prick mitt i hjärtat.”

Ástas mor Helga säger sig vara född på fel planet och det är en utmärkt beskrivning av en människa som lika vacker som Elisabeth Taylor ändå strular till sitt liv i alkoholism och manisk ansvarslöshet – hon är en människa som borde ha haft en diagnos och fått medicinsk behandling, men nu levde hon i den tid hon levde då man inte begrep sig på människor med psykiska sjukdomar i gränslandet mellan galenskap och annorlundahet. Helga är en dålig kvinna när hon en dag bara går hemifrån och lämnar sina små döttrar vind för våg, och Ásta bär på den hemska misstanken att andra identifierar henne med modern och hon är också själv rädd att upprepa sin mors liv. Sigvaldi å sin sida har svårt att knyta an till sin dotter för att hon är så lik Helga.

Barnet Asta växer upp hos en fostermor under påvra förhållanden i Reykjavik. När hon är 15 år knäcker hon näsan på en pojke och kommer som värsting långt ut på isländska landsbygden för att en sommar arbeta där, det är hennes straff, en uppfostringsvistelse. Hon träffar sitt livs kärlek, den hon som 65-årig kvinna skriver brev till, honom hon mist. Hon får som mycket ung en dotter och trots att Ásta inte upprepar sin mors liv hyser hon fortfarande rädslan att vara som hon. Detta tema gäller för många av karaktärerna, man kan kalla det arvsynd, att föräldrarnas trauman överförs till barnen, generation efter generation. Livsöden vävs in i varandra, barnen får hantera sina föräldrars misstag.

Under berättelsen om Ástas liv interfolieras med Sigvaldis minnen, det är så mycket han ångrar inför sin död men han slutar sitt liv med minnena av det goda och varma. Stefánssons manliga karaktärer är ofta fast i den mansroll som är tyst och sluten när det gäller känslor men inuti bubblar vulkanen, orden de aldrig sa, sakerna de aldrig gjorde på grund av sin oförmåga att säga och göra det de ville – en riktig karl visar inte känslor. Dessa män har arbetat hårt, inte bara för tvånget att skaffa bröd för dagen, för många av de manliga karaktärerna i Stefanssons böcker är också arbetet en flykt från tankar på förlorade drömmar, saker som inte blev som man hoppades, arbete är den sysselsättning som dövar känslorna. Tills de ser tillbaka på sina liv och tvingas se det i ögonen, som det var. Då ser de också att deras barn kan vara som främlingar för dem.

I Ásta liksom i Stefanssons andrar böcker, är karaktärerna inga dussinmänniskor, snarare outsiders och ack så ofullkomliga men därför så lätta att älska. Begär, sexualitet, desillusioner men också nåd, följer dem. Det är lätt att förtrollas av deras skröplighet, deras styrka men ofta också outgrundlighet vilket kunde sammanfattas i orden ”det är inte lätt att vara människa.”

Naturen är alltid nära. Det är bergen, havet som är både vackert men också skoningslöst, lavaslätter och högland, mörka vintrar, snö och regn – i ett hårt klimat där människor uthärdar för att de måste. Nästan som en hatkärlek till denna ö med sina hårda villkor, bara en sådan sak som att få in höet i ladan kunde vara en skillnad mellan liv och död för inte alls så länge sedan. Och fisken som fångas i hård sjö och piskande snö verkar för islänningarna ha varit lika mycket i deras blod som litteraturen som det hela tiden refereras till, dikterna som verkar vara en överlevnadsfördel när allt bara är alltför tufft.

Sedan Snorre Sturlassons tid och säkerligen ännu tidigare, har diktandet varit något som utmärkt detta isländska folk som är så få till antalet människor. Jag har skapat mig en teori om det där, ett svar på frågan varför Island, som idag har knappt 350 000 invånare, frambringar så många goda författare. Min teori är att under de långa, mörka, hårda vintrarna, hade de inte mycket annat att göra än att berätta och läsa, och berättande och läsande är grunden för att kunna författa.

Eftersom Àsta också utspelar sig i nuet får man som läsare inblick i det nutida Island, ett land som på ganska få år förändrats. Visserligen är fisket ansvarigt för en stor del av industrin än idag, men till det har kommit turismen, på de stränder där fiskarna förr lade ut sina öppna roddbåtar och rodde ut på det krävande havet, havet som slukade så många av dem, betalar idag turister dyrt för att få vistas i den karga men vackra naturen. På ett par ställen i boken hänvisas till sådant som Trump och konsumism, och det är de enda ställen där jag tycker att berättelsen skär sig, det ger intryck av att ha slängts in som ett måste och blir därför malplacerat.

Boken Ásta fann jag vara som en spegel där jag såg mina skuggor samtidigt med min strålglans, min ömhet, min känslighet, min styrka, en spegel där jag ser alla, inklusive mig själv, vi som gjort så gott vi kunnat, vi som kan säga: Så var det och så blev det. Gott så.

Det förekommer en fyr i boken och fyrar sägs klyva mörkret med sitt ljus och blir en allegori till litteraturen när Stefansson skriver: ”För det är vad den här förbaskade världen behöver just nu: böcker för att klyva mörkret.” En sådan bok är Àsta.

Ingrid Kampås

Publicerad: 2019-04-20 00:00 / Uppdaterad: 2019-04-20 07:59

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #7706

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?