Recension

: Explosionskrönika
Explosionskrönika Yan Lianke
2019
Atlantis
5/10

King Kong Blues

Utgiven 2019
ISBN 9789173539340
Sidor 384
Orginaltitel 炸裂志
Översättare Anna Gustafsson Chen

Om författaren

Yan Lianke föddes 1958 i den kinesiska provinsen Henan. Han är en av Kinas mest väletablerade författare och hans romaner och noveller har erhållit en rad utmärkelser. Under senare år har hans texter blivit alltmer samhällskritiska, vilket har lett till att han fått svårigheter med att publicera sig och att flera av hans verk har dragits in eller inte fått tryckas om.
Yan Lianke arbetar för närvarande som professor i litteraturvetenskap vid Renmin daxue (Folkets universitet) i Peking.

Sök efter boken

Sprängrifte är en liten by mitt ute i ingenstans på den kinesiska landsbygden. Eller rättare sagt, det var det; nu är det ju 2000-tal och byn har växt till en jättestad med skyskrapor, flygplatser, internationella investerare, och nog med pengar att anställa en framstående författare som Yan Lianke att skriva stadens historia. Så han ser till att få betalt i förskott (och behålla rättigheterna till boken), skriver den och flyr för livet innan Sprängrifteborna hinner hämnas.

Det är i alla fall den officiella versionen, och vem är jag att betvivla den. Om någon tjänar pengar på den är den väl rätt.

Historien Yan Lianke låter den fiktive Yan Lianke berätta är alltså denna: En liten by mitt ute i ingenstans drabbas en dag, kort efter att Deng Xiaoping har förklarat att det även i en kommunistisk ekonomi är rätt att tjäna pengar, av Ödet: alla invånare får av en drömvision en roll att spela, och en av dem – Kong Mingliang – får rollen att rycka upp den sömniga lilla byn till något annat. Han börjar med att stjäla gods från lokaltågen och sälja till högstbjudande. För detta blir han förstås hyllad som en den nya andans man, och får hela byn att göra detsamma. Sen får hans hatkärleksobjekt Zhu Ying idén att åka till stan och sälja sin kropp, och sen får hon alla byns flickor att göra detsamma och skicka hem pengarna. I god maoistisk ordning upphöjs de båda till förebilder för de andra att sträva efter, och Sprängriftes explosion är igång; medan tiden går från 80-tal till 2010-tal växer den från by till köping, från köping till stad, från stad till … Allt i en enda lång jakt efter mer pengar, mer makt, utan någon som helst fundering över ett syfte. Tillväxten är sin egen gud.

Som häradshövding kan jag tala om för dig att Sprängrifte är utfattigt, men när vi blir rika på riktigt kommer jag att befordras till provinsguvernör. Kina är också fattigt, men när landet blir rikt på riktigt kan vi köpa oss en amerikansk president.

Jo, Yan brer på brett med satirpenseln här, och inte sällan landar han poänger som har relevans långt utanför Kina. Det är klart att vi alla gillar self-made men som bevisar sin storhet genom hur många människor de kan utnyttja. Som bäst blir Explosionskrönika en rejält giftig uppgörelse med en värld där allt som inte sitter fast både kan och bör säljas till den högstbjudande, där resurser kan stampas fram ur en allt blodigare mark bara makthavarna kräver det, där alla -ismer kan vrängas till motiveringar för det man hade tänkt göra ändå.

Men i längden håller det varken som samhällsmodell eller som roman. Över 380 sidor behövs något annat än satiren att hålla fast vid, och alltför ofta faller Yans torrt redogörande berättare in i att helt enkelt låta sina ganska platta och huvudpersoner göra något bara för att ödet kräver det, eller för att handlingen kräver det, vilket må vara ungefär detsamma. Alltför sällan blir någon av dem något mer än enkelt skissade karikatyrer utan några försonande drag alls, och över 380 sidor ger det också långa sträckor där jag som läsare bara tuggar ord och väntar på nästa scen där Yan faktiskt vill berätta något. De scenerna finns där, och ibland glimtar han till rejält, med ett ben hos Márquez och det andra hos Bulgakov. Jag önskar bara att vi fick mer av de bitarna.

All heder dock åt Anna Gustavsson Chens översättning, som har ett härligt språk och undviker det som många andra översättningar från kinesiska gör, att översätta alla person- och ortsnamn bokstavligen så att alla går ikring som indianprinsessor och heter Gula Nejlikan från Den Eviga Strävsamhetens By. Bara namnet Sprängrifte, som låter som ett faktiskt ortsnamn, där den engelske översättaren hade ”Explosion”. Visst är det, som hon kommenterade på Instagram, lite hobbitvarning på det; men Explosionskrönika är ju en saga, en allegori som inte gör anspråk på någon explicit sanning. Så det är lugnt, hörni. Ingen orsak att oroa sig. Vi kan väl alltid ta båtarna till nästa värld när allt skiter sig.

Björn Waller

Publicerad: 2019-04-21 00:00 / Uppdaterad: 2019-04-19 19:18

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7707

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?