Recension

: Går genom vatten, går genom eld
Går genom vatten, går genom eld Christian Unge
2019
Norstedts
6/10

Trovärdiga läkare och bisarra maffiabossar

Utgiven 2019
ISBN 9789113080543
Sidor 428

Om författaren

Christian Unge (f. 1972) är en svensk läkare, forskare, och författare. Han debuterade med thrillern Turkanarapporten 2012, och har sedan dess skrivit ett flertal böcker. 2018 publicerades Unges uppmärksammade självbiografi Har jag en dålig dag kanske någon dör. Unge brukade även driva den medicinska podcasten Ronden. Han bor i Stockholm och jobbar på Karolinska Sjukhuset.

Sök efter boken

Tekla Knös var vid 1800-talets mitt en adelsdam och poet, idag bland annat känd för att AF Lindblad tonsatte några av hennes dikter, och för att det finns ett punkband som tog hennes namn som bandnamn. Hennes dikter är mycket freudianska, och handlar till exempel om ynglingar och ungmör som sätter av i galopp ”mot högsta topp” för att sedan av oklar anledning falla ned i ett hav av rosor. Det här har väldigt lite med Christian Unges roman att göra, utom att den har en huvudperson som heter Tekla, och att de passager i Går genom vatten, går genom eld som har med sex att göra är lika obekväma som Knös undertryckta tonårslustar. Men man kan väl aldrig få för mycket av litterär trivia?

Unges Tekla (Tekla Berg) är akutläkare, och huvudperson i Går genom vatten, går genom eld, som är första boken i en planerad serie av spänningsromaner. Tekla har en särskild egenskap – hon har ett fotografiskt minne där hon kan återge i princip allting hon sett och hört sedan tidig barndom. Däremot kommer hon inte ihåg lukter, vilket genom boken tillskrivs så stor betydelse att jag väntar mig att upplösningen ska hänga på hennes möjlighet att luktmässigt kunna skilja på sprängdeg och trolldeg, men något livsavgörande lukttest blir det tyvärr inte. Även om det fotografiska, savant-artade minnet ter sig som en lite klyschig egenskap för en deckarhjältinna, så lyckas Unge göra det intressant. Teklas minne är förstås till stor hjälp när hon mitt i kaoset på akutrummet, sida för sida kan visualisera alla sina läroböcker från läkarprogrammet, men det är också en stor belastning för henne. Hon kan inte koppla av, kan inte vila från en ständig ström av bilder, och självmedicinerar generöst med amfetamin och bensodiazepiner.

Informationen är inte heller prydligt organiserad som i Sherlock Holmes minnespalats, utan hon kan översvämmas av ostrukturerade minnen som hon måste kämpa för att få kontroll över. Sherlock ansåg ju som bekant att oviktiga minnen måste rensas bort, men Tekla kommer ihåg allt, vilket kanske är varför hon inte har samma avslappnat överlägsna dandyelegans som Sherlock. Vår hjältinna är trött och sliten, med ett allt mer besvärligt missbruk som hon intalar sig att hon har kontroll över. För att vara hjältinna i en bok skriven av en man är hon behagligt osexualiserad. Hon förefaller ointresserad av den egna kroppen – andra kommenterar då och då att de tycker att hon är för mager, men hon reflekterar inte en enda gång över hur hennes bröst rör sig under läkarbussarongen eller hur hennes jeans är så tighta att hon inte får ned ett kreditkort i bakfickan, och jag önskar att det vore standard istället för en glad överraskning. (Ingen har väl glömt twitter-trenden ”describe yourself like a male author would”?

När jag under läsningen fått frågor om vad Går genom vatten, går genom eld handlar om, har det varit förvånansvärt svårt att svara. Den handlar om Teklas arbete på sjukhuset, och intrigerna mellan de sjukhus som under den tunnaste fernissa av fiktion uppenbart är Södersjukhuset och Nya Karolinska (det senare har i boken döpts om från NKS till NSK). Den handlar om dolska sjukvårdspolitiska planer på offentlig-privat samverkan (finansieringsmetoden som ledde till katastrofdyra NKS), om fuskbyggen, om narkotikahandel, om ett möjligt terroristattentat, om Teklas missbrukande lillebror, om ryska säkerhetstjänsten, korrupta poliser och uzbekisk maffia … Ibland blir det lite rörigt, men för det mesta gör det mig inte så mycket. En del av sidoberättelserna intresserar mig mer än andra, men det finns många att ta av.

Ett större problem är att de olika sidoberättelserna känns olika trovärdiga. Unge är ju själv akutläkare, och sjukhusskildringarna inklusive det sociala spelet med både uttalade och osynliga hierarkier är absolut trovärdigt, inte minst när han beskriver den ofta lågmälda men klart närvarande sexism som finns i sjukvården. Jag älskar till exempel att Tekla flera gånger spelar dum och låter andra få glänsa, trots att hon sitter inne på rätt svar i ett diagnostiskt dilemma, för ingen tycker om en kvinna som gör sig viktig. När han ska beskriva det inre livet hos uzbekiska maffiabossar däremot, blir jag mer tveksam. Jag har absolut ingen expertkunskap, men jag har svårt att ta en karaktär på allvar när han introduceras med: ”Victor Umarov vaknade med morgonstånd. Det spred en näst intill obeskrivlig glädje genom hans kropp.” En mycket obekväm sexscen följer, inklusive frasen ”hon var blöt som ostronen på Royal Castle hotel i Bulgarien”. Efter sextio sekunders samlag drabbas Victor av impotens, flyger upp ur sängen, rycker fram en pistol och skjuter sönder en spegel i vredesmod. Kanske är det precis så här uzbekiska maffiabossar beter sig, men jag har svårt att tro det.

Ett genomgående drag i Går genom vatten, går genom eld är att Unge blandar det klichéartade med det nyanserade, så att jag under läsningen kastas mellan hånfullhet och nyfikenhet. På försättsbladet finns en översikt över persongalleriet, som låter som personbeskrivningar ur en kreativ remake på Cluedo. ”Magnus Lundgren – Piketpolis med hundratjugo kilo muskler. Håkan Nilsson – Poliskommissarie som inte drar sig för att tänja på lagens gränser.” Delarna om hur Tekla självmedicinerar sig igenom tunga jourpass för att betala hyran åt en bror som ständigt tar nya återfall och dras in i brottslighet och allmänt elände, känns däremot inte alls löjeväckande. Inte heller när Unge tangerar problemen med rasism och cynism i poliskåren.

I slutänden är Går genom vatten, går genom eld en underhållande spänningsroman. Den är lite spretig, men det är faktiskt en ganska skön kontrast till deckare som i stil med Da Vinci-koden spikrakt följer ett enda spår med cliffhangers i slutet på varje sida. Och om det blir lite klyschigt ibland så är det iallafall bara bikaraktärerna. Tekla är klart intressant, och kan nog vara en värdig hjältinna i fler romaner framöver.

Katie Collmar

Publicerad: 2019-04-22 00:00 / Uppdaterad: 2019-04-21 19:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7708

2 kommentarer

Katie!!!
Du skriver alltid så att jag blir nyfiken och vill läsa den aktuella boken!
Även om jag är rädd för att jag nog blir kräkfärdig av den typen av generaliseringar som du citerar och kanske inte orkar igenom den för den skull.

Jag blir däremot road och glad över dina associationer och kommentarer, lite imponerad får jag väl erkänna…

Tack för att du ägnar dig åt detta med böcker i vår digitaliserade värld. När skriver du själv, jag väntar med spänning!
Cecilia

cecilia stenhammar Oregistrerad 2019-04-22 11:20
 

Tyvärr hade jag också problem med karaktärerna. Stereotypa på gränsen till rasistiska.

Liv Oregistrerad 2019-04-23 22:34
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?