Recension

: Ett litet korn av sanning
Ett litet korn av sanning Christian Unge
2020
Norstedts
8/10

Lakrits och fluorvätesyra

Utgiven 2020
ISBN 9789113102191
Sidor 467

Om författaren

Christian Unge (f. 1972) är en svensk läkare, forskare, och författare. Han debuterade med thrillern Turkanarapporten 2012, och har sedan dess skrivit ett flertal böcker. 2018 publicerades Unges uppmärksammade självbiografi Har jag en dålig dag kanske någon dör. Unge brukade även driva den medicinska podcasten Ronden. Han bor i Stockholm och jobbar på Karolinska Sjukhuset.

Sök efter boken

För ett drygt år sedan recenserade jag första boken i serien om akutläkaren Tekla Berg – Går genom vatten, går genom eld. Mitt omdöme om den boken kan i korthet sammanfattas som ”underhållande men ojämn”. Den största svagheten jag såg då var en tendens till överdrivna karaktärsbeskrivningar när berättelsen rörde sig utanför sjukhusmiljö. När jag nu läser den andra delen – Ett litet korn av sanning – blir jag glatt överraskad av att en hel del av de saker jag tyckte var problematiska i första delen nu flyter betydligt bättre.

I Ett litet korn av sanning, återvänder Christian Unge till Nobelsjukhuset, och till kombinationen av gangsterdrama, medicinsk thriller, och mer eller mindre subtila sjukvårdpolitiska kommentarer. Det låter som en osmidig kombination, men fungerar på det hela taget riktigt bra. Sedan den förra boken har Teka slutat missbruka amfetamin, men dricker istället kopiösa mängder energidryck. Jag lyckas aldrig riktigt förstå hur hon bär med sig alla burkarna i arbetskläderna, men det verkar hursomhelst hälsosammare. Däremot har hon slutat äta och sova sedan den förra boken, och de ständiga kommentarerna om hennes undervikt blir lite tjatiga.

Jag anar att tredje delen i serien om Tekla kommer att bygga ihop första bokens uzbekiska gangsterintriger med den härva av knivmord, förgiftningar och barn till ryska maffiabossar, som utgör den mer brottsliga delen av intrigen i bok nummer två. Men hänvisningarna till den förra boken är förhållandevis få, och berättelsen står bra för sig själv. Något som tilltalar mig är att Julija – bokens viktigaste bikaraktär/andra huvudperson – varken är maffiaboss eller yrkesmördare. Hon är en tämligen perifer person i ett brottssyndikat, och hennes grundläggande drivkrafter är inte kopplade till makt, pengar eller berömmelse, utan mycket mer grundläggande mänskliga. Hon vill bli sedd, uppskattad, och skydda barnet som kallar henne mamma. Helst utan att bli upplöst i flourvätesyra. Och det gör henne så mycket mer intressant än den hetlevrade patriarken som stod i centrum för den kriminella intrigen i förra boken.

Tekla är inte nödvändigtvis en särskilt sympatisk hjältinna. Hon vet visserligen de facto alltid bäst, men det gör henne inte mindre påflugen när hon ständigt ifrågasätter andra läkares bedömningar. En del av den frustration jag känner gentemot henne kan visserligen bottna i att Tekla var snabbare än jag på att räkna ut vilken mystisk sjukdom som gjorde att hennes chef knaprade lakrits hela tiden, och då var det ändå en av mina favoritsjukdomar. Hursomhelst – Tekla är ett levande lexikon, och hon är bra på att ta hand om sina patienter, men det sker på bekostnad av mycket annat. Hon fattar många dåliga beslut – stöter bort människor som försöker komma henne nära, låter gång på gång bli att hälsa på sin allt mer skröpliga mor trots de allt mer angelägna samtalen från först äldreboendet och sedan sjukhuset. Hon ger löften som hon inte kan hålla. Och även om det irriterar mig när hon fattar uppenbart dåliga beslut, så är det skönt att hon inte är perfekt. Perfekta hjältar är så tråkiga. #VadÄrGrejenMedBondEgentligen #FörAttInteTalaOmStålmannen

En sak som är frustrerande när man som läkare tittar på sjukhusserier är att de i vart och vartannat avsnitt tar till helt extraordinära åtgärder, som att skära upp en patients bröstkorg för att göra öppen hjärtmassage – sådant som i den kliniska vardagen händer cirka aldrig. Tekla Berg har samma tendens – hon hamnar ständigt i situationer där hon måste tänja på gränser, bryta mot direktiv, och genomföra urakuta kirurgiska eller medicinska ingrepp i ödsliga stugor på landsbygden eller i öde sjukhuskulvertar. Den uppfriskande skillnaden mot typ Cityakuten är att det tydligt framgår att det här inte borde vara Teklas vardag. Att det inte är rimligt. Hennes kollegor kallar henne vansinnig och livsfarlig, hennes chefer blandar sin beundran med hot om avsked, och Tekla står trotsig och blodig kvar, och gör sina vansinnesmanövrar för att hon vet att det är vad hennes patienter just då behöver för att överleva. Jag tycker om det med henne. Trots sin intellektuella superkraft är Tekla en underdog – det gör henne lättare att identifiera sig med, och lättare att tycka om.

En del besynnerliga stilgrepp hade kunnat slipas bort, till exempel de många extremt korta möten som dyker upp genom boken. Typ:
Tekla kallas in till chefen.
Chefen äter salmiak.
Chefen säger två till tre kryptiska meningar.
Tekla svarar enstavigt.
Chefen frågar om inte Tekla vill ha salmiak. ”Det är bra mot lågt blodtryck.” (Jag borde verkligen inte ha missat diagnosen.)
Mötet avslutas abrupt.
Det känns liksom inte helt rimligt att kalla till ett möte på en bestämd tid och plats, för att sedan prata i 45 sekunder. Det hade kunnat lösas med att låta en mening eller två sammanfatta resten av mötet, istället för att varje gång försöka redogöra för 100 % av dialogen.

Ibland blir kanske också Unges personliga korståg lite väl genomskinliga. Att kritisera misslyckade varianter på New Public Management där varje patient måste förses med en streckkod som ett paket i Amazons centrallager är knappast kontroversiellt, men hans misstro mot specialister (t.ex. neurologer eller kärlkirurger) och önskan att fler läkare skulle vara generalister (t.ex. akutläkare, internmedicinare) tycks vara ständigt återkommande, och är faktiskt lite tröttsam.

Ett litet korn av sanning är kanske ingen världsomvälvande berättelse, men den är rolig att läsa, och håller mig nyfiken och engagerad genom hela boken. Det är i slutänden ungefär vad jag vill ha ut av en spänningsroman.

Katze Collmar

Publicerad: 2020-08-26 00:00 / Uppdaterad: 2020-08-26 03:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8209

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?