Vissa böcker vet man att man kommer att läsa igen. Några få vill man läsa om så fort man läst klart sista sidan. Perihan Magdens debutroman The Messenger Boy Murders är en sådan bok för mig.

Intrigen är en finurligt berättad mordgåta, befolkad av en rad egensinnigt motsägelsefulla karaktärer, som alla, visar det sig, bär på en, ofta totalt galen, passion för något.

Mr Wolfscientist är hängiven sitt studium av vargar, även om han på senaste tiden tvingats försörja sig som aktiemäklare. The Irish-Cap-Man är lidelsefullt förälskad i Lauren Bacall. Bland lagböckerna i sitt bibliotek har Professor Domanya en gigantisk samling cowboyboots i alla tänkbara färger; oftast går han klädd i sina silverfärgade. Den indiske tjänaren med det tagna kinesiska namnet Wang Yu dyrkar berättarjaget Stavrogins mamma.

Det är härligt absurt. Klurigt och oförutsägbart. Fullt av märkliga sammanträffanden. Karaktärerna är hemlighetsfulla och tycks veta mer än vad de är villiga att berätta. Kanske utger de sig alla för att vara någon annan än de i själva verket är. Ingenting är så enkelt som det synes vara vid första anblicken. Motiven är vindlande och dunkla, precis som den namnlösa hamnstadens gator och gränder, där allting utspelar sig. Alla vägar leder till Monsieur Jacobs bokaffär med den gröna trädörren.

Boken innehåller tre separata berättelser som kretsar kring samma huvudperson – den rastlöse och ganska oförskämde enstöringen Stavrogin, vilken ständigt befinner sig på resande fot. Han är både en del av och en främling i sin hemstad – och därför den som är mest lämpad, kanske den ende, som kan lösa fallet med de oförklarliga morden som ägt rum. En efter en mördas stadens springpojkar, vilka dagligen anlitas av stadsborna för att leverera brev, meddelanden och personliga lappar.

Det är något märkligt med springpojkarna. Ingen vet exakt hur många de är till antalet och till utseendet är de näst intill identiska. Morden verkar dessutom vara inspirerade av Shakespeares dramer. En dag knackar det på Stavrogins dörr. Där står Esme, som presenterar sig som springpojksmamma.

Ibland under läsningen kommer jag att tänka på Bulgakovs Mästaren och Margarita. Historien är fantastisk. Kreativiteten hämningslös och utan gränser. Ibland tycks handlingen, som hos Bulgakov, kunna läsas även allegoriskt, som potentiell kritik mot olika maktstrukturer.

Berättarstilen är kvick, humorn svart och språket fullt av finesser. Jag önskar att jag kunde tillräckligt bra turkiska för att läsa boken på dess originalspråk, det hade varit en upplevelse, men Richard Hamers översättning fungerar ändå lysande. Det här är helt enkelt litteratur när den är som bäst.