Mellan mitten av 1800-talet och mitten av 1900-talet gick Turkiet igenom enorma förändringar, från snudd-på medeltida kalifat till besegrad krigsmakt till moderniserad, centraliserad, sekulariserad stat med ett nytt alfabet, ett nytt språk, en ny huvudstad och en ny plats i världen. Och i centrum för detta stod Institutet för tidsinställning av alla ur. Åtminstone om […][...]

Ödet att hamna på en obebodd ö har fascinerat allt sedan Robinson Crusoe. På ett omedelbart plan är Daniel Defoes 1600-talsklassiker ett spännande överlevnadsäventyr. På ett underliggande plan är dock boken något annat. Berättelsen skalar bort den sociala människans alla lager. Kvar står den nakna, ensamma individen. Med den kan författaren göra vad som helst. […][...]

Det här är på många sätt en märklig roman, och i vissa stunder tvivlar jag på att jag alls förstått den. Den har beståndsdelar (många sådana, för det är en ganska tjock bok) som jag inte kan ta till mig, och jag läser ibland igenom långa stycken utan att efteråt kunna säga vad de handlar […][...]

Plötsligt hörs ett skott! Mitt i trängseln på en centralstation faller en ung kvinna omkull, blödande från ett hål i magen. Hennes pojkvän glömmer att de är på flykt och skriker på hjälp. Barnet, skriker han, de har dödat barnet, vi skulle döpt honom till Hopp. En äldre man knuffar sig fram genom folkmassan; släpp […][...]

”Som en bro mellan kulturer ska du sammanlänka öst med väst.” Bastarden från Istanbul startar med att en ung turkisk kvinna misslyckas med att göra abort. Sedan hoppar den 19 år framåt och startar på nytt på två kaféer – ett verkligt i Istanbul, döpt efter en tjeckisk exilförfattare, där intellektuella dricker sig fulla och […][...]

Orhan Pamuk tilldelades nobelpriset med motiveringen att han ”på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning” Mer konkret lär hans skicklighet ligga i att copypasta ihop romaner av tjuvgods hämtat från både turkiska, europeiska och mellanösternska traditioner. Säkert har det också engagerat omvärlden att Pamuk som en […][...]

Det är lätt att tanklöst låta sig ledas in i Orhan Pamuks värld. Den är förföriskt vacker och melankolisk. Hans böcker är, även när de är politiskt laddade (Oskuldens museum hör inte till den kategorin), behagligt läsvänliga berättelser med en sockrad kärlekshistoria som central beståndsdel. Nästan alltid finns Istanbul där också, en mystisk stad som […][...]

”Stop! Keep your dreams alive”, säger en av karaktärerna i ”The Sun-Eating Gypsy”, den första av fyra noveller i samlingen A Cup of Turkish Coffee av Buket Uzuner. Uppmaningen breder ut sig, dess underbetydelser förgrenar sig in i samlingens alla noveller. Den medelålders mannen, bosatt i Istanbul med ett vardagsgrått vuxenliv, var nyss en pojke […][...]

Vissa böcker vet man att man kommer att läsa igen. Några få vill man läsa om så fort man läst klart sista sidan. Perihan Magdens debutroman The Messenger Boy Murders är en sådan bok för mig. Intrigen är en finurligt berättad mordgåta, befolkad av en rad egensinnigt motsägelsefulla karaktärer, som alla, visar det sig, bär […][...]

Liksom huvudpersonen i första delen av Asli Erdogans roman Den mirakulöse mandarinen, har jag nattetid vandrat runt i ett relativt folktomt Genève, betraktat de stora bankpalatsen och gamla stan med sina fontäner. Men detta var som en del av en uppsluppen tågluff. Kvinnan i Erdogans roman däremot, nattvandrar under helt andra premisser. Hon är invandrare […][...]