Recension

: Oskuldens museum
Oskuldens museum Orhan Pamuk
2009
Norstedts
7/10

Pamuks kärleksmuseum

Utgiven 2009
ISBN 9789113018041
Sidor 557
Orginaltitel Masumiyet Müzesi
Översättare Mats Müllern
Först utgiven 2008

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Orhan Pamuk är född 1952 i Istanbul, Turkiet. I sitt hemland är Pamuk närmast en institution, älskad och våldsamt omstridd. Ur hans bibliografi kan nämnas Den svarta boken (Tiden, 1995) och Mitt namn är röd (Norstedts, 2002), en roman för vilken han tilldelades det irländska Impac-priset. 2005 erhöll Pamuk den tyska bokhandelns fredspris för sitt litterära arbete och 2006 fick han Nobelpriset i litteratur.

Svenska Akademien – Om Orhan Pamuk och Nobelpriset i litteratur.

Orhan Pamuk – Författarens hemsida.

Sök efter boken

Det är lätt att tanklöst låta sig ledas in i Orhan Pamuks värld. Den är förföriskt vacker och melankolisk. Hans böcker är, även när de är politiskt laddade (Oskuldens museum hör inte till den kategorin), behagligt läsvänliga berättelser med en sockrad kärlekshistoria som central beståndsdel. Nästan alltid finns Istanbul där också, en mystisk stad som är full av liv och historia som existerar vid sidan om varandra.

Allt det där finns i Oskuldens museum. Det är berättelsen om Kemal, en rik ung man som ska förlova sig med den socialt lämpliga Sibel, men förälskar sig i den fattiga artonåriga flickan Füsun. Romanen kretsar kring Kemals långa, djupa och omöjliga förälskelse. Det är tragiskt och vackert, sorgligt och eftertänksamt. Och långsamt. Alltså alltigenom Pamukskt.

Oskuldens museum är den symboliska plats där Kemal, som återberättar den långa kärlekshistorien, har samlat mängder av saker till minne av sin förälskelse. Romanen är en guidad visning bland alla dessa saker. Det här är också väldigt typiskt Orhan Pamuk, fascinationen för tingen. Helt vardagliga saker besjälas och får representera någonting större, en känsla, ett fenomen en person, ett helt liv. Som när han i sin Nobelföreläsning lät sin fars resväska vara utgångspunkten för att tala om sitt eget författarskap.

Det är som sagt lätt att låta sig ledas in i Orhan Pamuks värld. Även om han skrivit den rasande spännande och ögonöppnande romanen Snö, som borde läsas av alla som vill förstå någonting om det moderna Turkiet, är mycket av det han skriver ganska uddlöst. Uddlöst behöver inte vara dåligt, men när man levt med hans texter ett tag märker man att de inte ger särskilt mycket motstånd. Inte manar till någon särskild eftertanke. Så också med Oskuldens museum. Det är en roman som försätter läsaren i ett alldeles särskilt Pamukskt känsloläge. Den är njutbar.

Men så fort du lagt den ifrån dig har du glömt den.

Textutdrag (Visa/göm)

Erik Wiklund

Publicerad: 2009-12-17 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 14:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3602

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Annonser

AdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?