Sedan den 1 juni 2005 finns det i den turkiska straffbalken en paragraf som straffbelägger yttranden som ”förolämpar den turkiska identiteten, republiken eller den turkiska nationalförsamlingen.” Påföljden är fängelse i upp till tre år. När detta skrivs är författaren Orhan Pamuk åtalad för att ha brutit mot just denna paragraf genom att i en schweizisk tidning berättat om ett folkmord på en miljon armenier och trettio tusen kurder som ägt rum i Turkiet.

Om nu väst och öst, i motsats till vad Rudyard Kipling skrev, faktiskt möts någonstans så är det i Turkiet. Här kolliderar det politiska islam med en önskan att anpassa sig till västerlandet, gudstro med gudlöshet. Nationalister, militarister, terrorister, kemalister och islamister i en sådan röra att det nästan borde vara omöjligt att uttrycka sig alls utan att förolämpa någon aspekt av ”turkiskheten”. Pamuks politiska roman Snö har ambitionen att åskådliggöra dessa motsättningar – och lyckades följaktligen röra upp känslorna i alla politiska läger i Turkiet.

Romanen behandlar ett fåtal dagar under 1992 i den bokstavligt talat insnöade staden Kars i östra Turkiet. Dit kommer poeten Ka, sedan länge levande i exil i Tyskland, för att skildra en religiöst betingad våg av självmord bland unga turkiska kvinnor. Samtidigt går valkampanjen in i ett avgörande läge där islamisterna går mot seger. När snön slutligen stänger av staden från omvärlden drivs de politiska fraktionerna mot varandra. Och i mitten Ka, som förutom sitt journalistiska uppdrag också hoppas vinna sin ungdomsförälskelse Ipeks kärlek och slits mellan sitt västerländska och österländska jag.

I Turkiet arrangeras bokbål där man bränner Pamuks böcker. Olika arrangörer bränner olika delar av romanerna kan man tänka. Den uppståndelse som detta väcker i världens medier jobbar väl för de parter som motsätter sig ett Turkiskt medlemskap i den europeiska unionen. Snö är med andra ord en mycket viktig bok. Pamuk – ofta nämnd som möjlig nobelpristagare – är numer en jagad man som knappast vandrar säkert någonstans i hemlandet. Sådan förkunskap färgar åtminstone min läsning.

Förutom i det högintressanta ämnet så har romanen stora förtjänster i den förtätade miljöbeskrivningen av staden Kars. Staden blir ett destillat av hela Turkiets religiösa och etniska problematik – ett självständigt litterärt universum. Det är också njutbart att ta del av Pamuks beskrivning av hur författarens roll uppfattas i Turkiet. Kas dikter kommer till honom som gåvor från ovan, författaren är bara en kanal för kommunikation och får därigenom en nästan profetisk ställning.

Att huvudpersonen i romanen är en poet medför också att den snö som faller under i stort sett varenda av romanens femhundratjugoåtta sidor ges stort utrymme som metafor. Vad snön står för metaforiskt är emellertid svårt att redovisa. Ibland är snöfallet ett syndafall. Ibland är det vackert. Ena sekunden änglaglitter, andra sekunden frusen skam. Kanske är det just alla tolkningsmöjligheter som författaren vill visa – inte vilken tolkning han själv gör. Denna tolkningsfrihet korresponderar också med romanens ambition att låta landets motsättningar bli åskådliggjorda. Romanen är en polyfoni av politiska och religiösa åsikter som ofta överröstar eller släcker ut varandra och lämnar läsaren desorienterad. Precis som staten Turkiet – fast mellan öst och väst.