Det är en mäktig romantriologi Carina Dahl sitter och filar på till sjöss. Det stora svenska vemodet är andra delen efter Familjelyckan. Det hade jag ingen aning om förrän jag läst ut boken, ganska glad över min ovisshet. Det stora svenska vemodet går nämligen utmärkt att läsa som en fristående del, även om några få helt obekanta och till synes omotiverade karaktärer då dyker upp.

Carina Dahl skriver på sin blogg att hon inte riktigt är bekväm med att boken kallats en blandning av Saltkråkan och Gökboet. Jag undrar vad hon skulle säga om en blandning av Arto Paasalinna, magisk realism och Björn Ranelid. Det stora svenska vemodet är som en burlesk familjesköna förpackad i ett sagoskimmer som vill tala vackert om den stora kärleken, själen och ja, vemodet.

Persongalleriet är imponerande och innehåller såväl tigertämjare som sierskor, homosexuella elithockeyspelare och militanta veganer. I Det stora svenska vemodet är det sonen Erique Fernádez-Jonsson eventuellt Hultman, även kallad Skipper i Gökbo-familjen som står i centrum och till viss del även hans syster Pierina. På var sitt håll upplever de kärleken och erotiken. I en dramaturgi som så småningom får sidorna att flyga som vita brevduvor får vi följa Skippers flykt från sig själv och jakten på Det stora svenska vemodet. Ett dödsfall i Gökbofamljen får honom dock att resa hem från sin långa utlandsvistelse som krigsfotograf. Något som får både väntade och oväntade konsekvenser.

Det stora svenska vemodet är en slukar-roman. Ibland lite väl skojig, ibland lite väl smäktande och naiv i sitt freds- och kärleksbudskap, men på det hela taget en lyckad och skickligt komponerad bok. En bok räcker dock. För mig i alla fall.