Utgiven | 2012 |
---|---|
ISBN | 9789186437053 |
Sidor | 364 |
Orginaltitel | Yere Düsen Dualar |
Översättare | Ulla Bruncrona (från franska) |
Först utgiven | 2006 |
Det här är på många sätt en märklig roman, och i vissa stunder tvivlar jag på att jag alls förstått den. Den har beståndsdelar (många sådana, för det är en ganska tjock bok) som jag inte kan ta till mig, och jag läser ibland igenom långa stycken utan att efteråt kunna säga vad de handlar om. Kanske borde jag läsa långsammare – boken är full med meningar formulerade som visdomsord, som vore dess främsta ärende att förmedla tusen kloka tankar om livet. Men när jag läser dem saktare så blir de, var för sig, ibland inte särskilt visa, och ibland obegripliga.
När jag ger upp, och läser fort istället, så återgår boken till att vara ett stort fantastiskt ställe där sanningar om livet tycks lura bakom varje hörn men alltid är lite utom räckhåll. Ett rum fyllt av intryck, så många att man inte kan ta in dem alla. Och jag börjar tro att det inte är tusen sanningar boken vill förmedla, det är snarare en, eller kanske bara en aning om någon, och myllret är till för att vara den fond mot vilken denna enda tanke ska utkristalliseras.
Att boken har två delar, som skiljer sig en hel del ifrån varandra, är en mycket bidragande orsak till myllret. Just när man börjar förstå sig på den första delen, och se sammanhanget där, så börjar den andra delen och det är som att boken börjar om. Ändå kan jag inte säga annat än att jag har fått ut mycket av att läsa Böner som faller till marken, mer än de flesta böcker ger. Även om det är svårt att sätta ord på det som förmedlats.
Handlingen då? Boken berättas i jagform av Leylan, en kvinna som bor på en ö i Medelhavet, arbetar på ett bibliotek och har en sjuk pappa. Bokens urspung finns i det rykte som tar fart på ön, och som säger att Leylan är i färd med att förgifta fadern. När Leylan själv hör ryktet börjar hon fundera: vill jag kanske förgifta honom? Hur ser vår relation ut? Vad är det för liv vi, och alla andra på ön, egentligen för, och varför? Ur ryktet föds en impuls till förändring hos Leylan, och genom återberättade episoder om olika människor på ön, inte minst om henne själv, så breds en duk ut som karaktäriserar ett helt samhälle.
Det handlar om att vara öbo kontra att bo på fastlandet. Om att bli övergiven av den ena föräldern och oälskad av den andra. Om hur kroppen påverkas fysiskt – man stannar i växten eller åldras flera år på en dag – av förlust. Det handlar om att odla och framställa vin, om hur människan som gör vinet också finns i dess smak och sötma. Det är roligt, som när Leylan letar botemedel till sin far i den antike läkaren Galenos tro på balans av de fyra kroppsvätskorna, och sorgligt, som i berättelsen om hur hennes mamma lämnade ön efter den älskade farbroderns död och lämnade pappan distanserad från dottern och allt mer alkoholiserad. Det är ofta lysande berättat, i sagoliknande form, med en konkret berättelse sammanflätad med abstrakt text full av liknelser:
Det är en väsentlig skillnad mellan äldre människors syn på ålderdomen, som grundar sig på erfarenheten av deras egna åldrande kroppar, och en trettioårings, baserad på rädslan för att åldras. För de äldre fortsätter livet i sina vanliga banor, medan en ung människa ansätts av tanken på det sammanbrott som den förestående ålderdomen för med sig. Att bli gammal innebar att för var dag komma närmare elden. Det var att böja sig mot marken, det var att upplösas i vattnet. Det var att acceptera en kropp med alla dess smärtor, men också att hålla sin inre flamma vid liv. Men… då en människa, som jag, greps av skräck för att åldras slocknade lågan och hon kände sig inte levande längre. En liten rynka väckte samma ångest som ett svindlande stup. Kanske var jag verkligen gammal? Antingen hade jag inte upplevt min ungdom än eller också hade jag varit gammal som min far ända sedan jag föddes.
Genom alla de berättelser, profana liksom rent mytologiska, som Leylan återger, inser hon alltmer att hon själv också kan bli en berättare. Det är här bokens andra del kommer in, den är nämligen den berättelse som Leylan berättar för sin far, i en slags rituell överlämning: han ska snart dö, hon har slutligen blivit vuxen. Den berättelsen är ren myt, svår att återge och också svårare att engageras av, trots en del fina avsnitt. Hade jag fått välja hade Kaygusuz gärna fått fortsätta berätta om Leylans liv istället för att upplåta bokens andra halva åt hennes ord, men valet säger något om bokens karaktär: alla infall ska in. Sen rör vi om, och ser var det slutar.
Publicerad: 2012-07-05 00:00 / Uppdaterad: 2012-07-04 11:21
En kommentar
Vackert uttryckt: ”myllret är till för att vara den fond mot vilken denna enda tanke ska utkristalliseras”
#
Kommentera eller pinga (trackback).