Recension

: Institutet för tidsinställning av alla ur
Institutet för tidsinställning av alla ur Ahmet Hamdi Tanpinar
2018
Nilsson förlag
6/10

Ur tid är leden

Utgiven 2018
ISBN 9789188155313
Sidor 576
Orginaltitel Saatleri Ayarlama Enstitüsü
Översättare Claire B. Kaustell
Först utgiven 1962

Om författaren

Ahmet Hamdi Tanpinar (1901–1962) föddes i Konstantinopel, nuvarande Istanbul. Förutom att vara en av Turkiets mest lästa och uppskattade författare var han också verksam som lärare och litteraturhistoriker. Han skrev både prosa och poesi, och gav även ut ett omfattande verk om 1800-talslitteraturen i Turkiet, som används än i dag. Institutet för tidsinställning av alla ur som gavs ut i original 1962 är Tanpinars mest kända och uppskattade verk och en av de viktigaste modernistiska romanerna inom turkisk litteratur.

Sök efter boken

Mellan mitten av 1800-talet och mitten av 1900-talet gick Turkiet igenom enorma förändringar, från snudd-på medeltida kalifat till besegrad krigsmakt till moderniserad, centraliserad, sekulariserad stat med ett nytt alfabet, ett nytt språk, en ny huvudstad och en ny plats i världen. Och i centrum för detta stod Institutet för tidsinställning av alla ur.

Åtminstone om en ska tro berättaren i romanen med samma namn.

Och det är en ju nästan benägen att göra. Hayri är ju så ödmjuk, så ovillig att prata om sig själv. Han skulle ju inte alls skrivit en bok om det inte hade varit för de befängda anklagelserna mot institutet och dess grundare Halit Ayarci, som ju är den verklige hjälten. Hayri har inget intresse av att försvara sig själv, det är ju sin store mentors solkade rykte han vill tvätta rent. För att komma dit måste han ju bara göra en liten utläggning om sig själv först, om ni ursäktar. 300 sidor senare, efter utvikningar om en far som försöker hitta på ursäkter att inte bygga moskén farfars far krävde, första världskriget, skattjakter, galna psykonalytiker och marginellt galnare spiritister, påhittade shejker och fan och hans moster börjar han så smått komma till saken…

Vad är egentligen mer modernt än ett institut som (naturligtvis med mutor och fjäsk på rätt ställen) tar på sig rätten att se till att alla klockor går rätt, att ingen lever kvar i fel tid, att alla inordnar sig i den nya tidsåldern, sätter upp en gigantisk organisation och tar hem massor med pengar från både stat och medborgare … utan att egentligen någon kan förklara vad målet med alltihop är? Att sedan smarta entreprenörer stoppar allt i egen ficka är ju, nu som då, ett bra bevis på att verksamheten uppenbarligen sköts bättre i vinstsyfte.

Alla arbeten är inte riktiga arbeten. Arbete är framför allt en mentalitet och ett sätt att utvärdera tiden. Jag är förvånad över att ni trodde att det fanns ett verkligt arbetsliv här i landet innan vårt institut grundades. Att arbeta kan enbart ske enligt ett visst system.

Institutet för tidsinställning av alla ur har blivit en klassiker på turkiska men en svensk översättning har alltså fått vänta i nästan 60 år. På sätt och vis är det förståeligt; vi har generellt rätt dålig koll på turkisk kultur, och en roman som bygger på att satirisera utvecklingen för nästan ett sekel sedan kan vara svår att sälja in. Och det är synd, för även om det säkert finns referenser som går mig förbi är det en roman som ofta både är rejält kul och fortfarande relevant, både i tid och rum. Mycket av det han driver med är väl så universellt för hela Europas utveckling, och beklämmande mycket gäller fortfarande idag; regeringar som lovar en ny framtid genom att beropa sig på ett påhittat förflutet, smarta opportunister som ser till att vara på rätt ställe tillräckligt länge, en överhet som lovat folket allt men inte tar ansvar när de själva behåller det. Hans uppfinningsrikedom i att ramla in i galna äventyr påminner om skrönikörer från Laurence Sterne till Jonas Jonasson, men hela tiden pågår stora förändringar i bakgrunden.

Under min hittills korta levnad har jag sju, åtta gånger fått höra att friheten skulle ha kommit till vårt land. Trots att ingen en enda gång talade om för mig att den farit sin kos…

I SvD tycker Maja Thrane att satiren är lite för snäll, att Tanpinar inte går åt Atatürk tillräckligt hårt. Visst kan det ligga något i det. Men samtidigt säger det också något om hur vi tenderar att läsa satir från diktaturer (se även Mo Yan); den ska vara all in och tydligt och otvetydigt ta ställning mot Det Vi Inte Gillar och vara för Det Vi Gillar, som om varje enskild roman hade ansvar att bära en hel tids idévärld, ett krav vi sällan ställer på författare i kulturer vi tror oss vara mer bekanta med. Säkert har det skrivits skarpare satir om specifikt de här åren och jag hoppas att få läsa den, men det förtar inte vad Tanpinar gör. Visst blir Institutet någon gång lite väl pratig och tar ett par utvikningar för mycket innan den når en något för kort slutpunkt (ja, den var ursprungligen en tidningsföljetong, och det märks) men när den är bra sitter jag och njuter för fulla muggar.

Björn Waller

Publicerad: 2019-02-19 00:00 / Uppdaterad: 2019-02-17 21:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7646

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?