Ödet att hamna på en obebodd ö har fascinerat allt sedan Robinson Crusoe. På ett omedelbart plan är Daniel Defoes 1600-talsklassiker ett spännande överlevnadsäventyr. På ett underliggande plan är dock boken något annat. Berättelsen skalar bort den sociala människans alla lager. Kvar står den nakna, ensamma individen. Med den kan författaren göra vad som helst.

Hakan Gündays roman Mer kan betraktas som en Robinsonad. Här saknas visserligen både skeppsbrott och ö. Men det är ändå Robinson Crusoes vedermödor som romanens berättarjag Gazâ tvingas kämpa med. När berättelsen inleds är huvudpersonen nio år. Det är en ålder då många av världens barn måste börja klara sig själva. Gazâ är son till den turkiske flyktingsmugglaren Ahud, en mordisk psykopat.

Ahud tillhandahåller en anhalt på flyktingarnas farofyllda väg från Asien och Afrika till det hägrande Europa. Han kan gömma migranter i en falsk vattenreservoar byggd under sitt garage. Där får de sitta i väntan på gynnsamma förutsättningar för en skeppning över Medelhavet.

Ett nätverk av entreprenörer längs den långa vägen förhandlar priser och sköter transporterna. Verksamheten är olaglig, så polisen måste mutas och allt ske i det fördolda. De verkliga huvudmännen är livsfarliga. Ahud gör affärer med såväl kurdiska gerillakämpar som somalisk maffia med internationell räckvidd.

Ett flyktingliv är inte mycket värt, i synnerhet inte när allt redan är betalt i förväg. Smugglarna kallar sina skyddslingar för ”varor” eller ”skallar”. Våldtäkt, dödsfall och försvinnanden är vardagligheter.

Vattenreservoaren är ingen plats för ett barn. Men Ahud har bestämt att Gazâ ska lära sig flyktingsmugglarens hantverk från grunden. Gazâ är skolans, ja rent av regionens, bästa elev, så det är bäddat för konflikt.

Mer är en nattsvart berättelse redan från start. Hakan Günday skruvar ned lampskenet ytterligare. När läsaren nästan förlorat sig i avhumanisering och likgiltigt våld, tänder författaren ljuset en stund. Därefter sänker han åter den onda sagan ned i mörkret, djupare och djupare. Det är utmattande. Finns det hos mänskligheten verkligen ingen mening, ingen plats för positiv utveckling? Är författaren uteslutande en nihilist med smak för det groteskt makabra? Så går tankarna halvvägs genom romanen.

Omständigheter isolerar Gazâ från omvärlden. Han hör en röst inne i huvudet, rösten av en flykting som kvävdes till döds i lastbilens lastutrymme, eftersom Gazâ glömde slå på en fläkt. Han kallar rösten för Fredag. Det är bitvis gripande att följa hur pojken, från botten, steg för steg försöker att bygga på de lager som hör den sociala människan till. Likt Robinson har han att lösa frågan om överlevnad i ensamhet samt problemet med medmänniskor som tränger sig på. Och ytterst, eventuellt, hägrar räddningen och återkomsten till civilisationen.

Mindre engagerande är Gazâs långa utläggningar om världskonspirationer och människans natur. Det är inte trovärdigt när ett knappt tonårigt barn självsäkert redogör för hur ledarskap fungerar. Eller för vår komplicerade relation till döden.
Visserligen framgår det att berättarjaget i efterhand tar oss från nio års ålder och vidare. Det är alltså en vuxen Gazâ som ledsagar oss. Men denne berättare skiljer inte tydligt de faktiska barndomsminnena från de kvasilärda tiraderna. Även den lite äldre Gazâ ägnar sig åt långrandiga, förklarande monologer. Det tynger berättelsen.

På plussidan finns inblickarna i flyktingindustri och trafficking samt de postkoloniala insikterna. Västvärldens förhållningssätt till folkrätt, resurser och gränser får sig sina kängor. Det turkiska samhället betraktas bitvis satiriskt. Mer är dock skriven före kuppförsöket mot Erdoganregeringen. På plussidan finns även de effektiva miljöskildringarna och dialogen samt romanens starka slut, som dock inte bör röjas här.

Mer är utgiven i Bonniers legendariska Panache-serie för ny, utmanande utländsk skönlitteratur. Serien har ändrat form. Det mjuka danska bandet har fått ett klotöverdrag som ligger skönt i handen. Dock fransar det sig i kanterna. Förlaget ska ha beröm för att serien åter trådhäftas. En bok faller därmed inte sönder så lätt i lösa blad om blocklimningen skulle gå upp.