En kvinna föds med den biologiska funktionen att hon kan producera barn. De kan slå rot som foster i hennes mage, växa och födas ut. Idag diskuteras om detta ska vara möjligt vare sig det finns en närvarande pappa eller inte. Föds varje kvinna med även en biologiskt förankrad längtan till barn? Är det en rättighet eller en skyldighet vi pratar om, det där med förökning? Hur ser egentligen mammarollen ut, idag och genom historien?

Patricia Lorenzoni har som den kulturjournalist hon är, kastat huvudet rakt ner i allt hon kunnat hitta som diskuterar mammarollen, för att bena ut denna rädsla/längtan inför graviditet. Vi slängs mellan populärkultur och andra länders traditioner, Alien-filmerna avhandlas lika självklart som Bibeln, manliga forskares rädsla för det kvinnliga könsorganet, bortbytingarna i trollsagorna som väcker frågan om en mor kan älska ett barn som inte är hennes eget. Och mannen som mamma, då Lorenzoni snuddar vid diskussionen om huruvida män egentligen också skulle kunna amma; deras bröstkörtlar producerar nämligen också mjölk. Och det kontroversiella fenomenet Thomas Beatie, kvinnan som bytte kön men behöll sina kvinnliga organ, och chockade världen genom att bli den förste gravide mannen.

Hela tiden har Lorenzoni den personliga utgångspunkten i sin egen längtan efter barn vid trettioplus, och de komplikationer som föds ur detta.

Varför har vi i västvärlden satt plustecken mellan mamman och barnet? Vissa forskare menar till och med att det är direkt farligt för mannen att komma in för tidigt som närstående under spädbarnets uppväxt. Lorenzoni lägger fram fakta om hur det ser ut i övriga världen. I 90 % av världens kulturer är modern inte den första att ta hand om barnet, skriver Lorenzoni. Ammor finns fortfarande idag, och kanske den allra största skillnaden när det gäller just amning, är de antal timmar som går mellan måltiderna.

I Sverige får vi lära oss att det är viktigt att inrätta barnet efter schema, både vad gäller sömn och vad gäller mat. Det urbana barnet tvingas anpassa sig till produktionssamhället, medan barn uppväxta i samlarsamhället får bröstet när de vill ha det. Det är intressant att läsa om hur de regler vi får itutade oss på barnavårdscentralen må vara skrivna i sten i vår kultur, men är helt annorlunda i andra delar av världen. Och vem är vi att säga vad som är rätt och vad som är fel?

Med rätten att få barn kommer också rätten att inte få det. På 70-talet sjöng Loretta Lynn om p-pillrens förlovade roll i vårt samhälle; ”Feeling good comes easy now that mommy’s got the pill.” Att kunna välja bort barnafödande blev en befrielse, som dessutom räddade livet på kvinnor som förr fått offra sig för barnsäng efter barnsäng tills kroppen inte orkade mer.

Idag är p-piller en självklarhet och många är kvinnorna som väntar länge innan de får barn. Lorenzoni väjer inte för något. ”Hur kommer det sig att jag varit som slarvigast med pillren när jag varit som mest rädd för att bli gravid?” skriver hon. ”Som noggrannast när jag i hemlighet mest önskat barn?” Frågeställningarna stöts och blöts. Knapras pillren för kvinnans egen skull, eller är det stundtals snarare för mannen det görs? ”För det finns ingenting fulare en kvinna kan göra än att lura på en man ett barn”, skriver Lorenzoni och jag tänker på debatten kring boken Den vackraste gåvan av Pelle Filipsson förra året. De två sidorna av myntet. En man som inte vill bli pappa ska ha rätt att inte bli det. Men en kvinna ska inte behöva använda p-piller för mannens skull.

Kvinnan är den penetrerade varelsen, som tvingas bära barnet. På ett intellektualiserat plan: hur är det egentligen att ha något som växer inuti ens kropp? I Alien-filmerna visualiseras denna rädsla i form av en främmande organism som förökar sig genom att våldta människan och tvinga den att vara bärare av det monster, som sedan föds genom att brutalt slita upp buken. Lorenzoni skriver:

Det finns, säger de Beauvoir, en grundläggande skillnad mellan hanen och honan hos däggdjuren, och denna skillnaden ligger i könscellerna. Hanens liv transcenderas i en annan varelse genom spermien. För honom blir spermien främmande i och med att den lämnar hans kropp. Det innebär att han i samma ögonblick som han överskrider sig själv, på nytt kan låta sig inneslutas i sin individualitet. Med honan förhåller det sig annorlunda. Äggcellen börjar visserligen separeras ifrån henne i och med att den lossnar från äggstocken, men om den på vägen penetreras av den främmande könscellen fastnar den åter i livmodern, börjar växa i hennes kropp. Så blir kvinnan bebodd av en främmande varelse som livnär sig på hennes kropp och som inte ens efter födelsen upphör att livnära sig på den.

Just att blanda in de personliga funderingarna kring relationen till barn eller inte barn; – det är den stora frågan; gör den här boken speciell, och får mig att fortsätta läsa, även när djupdykandet ibland känns lite för djupt för mig. Det är tvära kast mellan olika forskare, teorier och termer, och det var länge sen jag gick på universitetet, jag känner mig stundtals trög inför alla svåra ord. Formatet hade gärna fått vara större också, blaffa upp det, mer foton, ge den större plats i min bokhylla! För omslaget; den stora färgglada fittan av Alfred J. Quiroz, i design av Johannes Molin, med den bedjande jungfru Maria på baksidan, är kanske det snyggaste jag sett.

Det borde finnas fler böcker som rör sig mot ytterligheterna och inte skyr att blanda språkbruk och sammanhang så som den här boken vågar. Utforskandet av mammarollen är verkligen stort och omfattande, och jag lär mig mycket nytt på vägen. Det är provokativt av Lorenzoni att fundera över om pappan behövs, men i en värld där inseminering i många länder är en verklighet är det uppskattat att frågan tas upp. Säkert upprör det många antifeminister. Men till syvende och sist är detta en bok som främst behandlar moderskapet, inte faderskapet.

Ändå är jag lika vilsen när jag avslutar läsningen som när jag påbörjade den. Vill jag ha barn? Skulle jag kunna tänka mig inseminering? Finns det möjligheter till ett verkligt jämlikt förhållande man-kvinna i vår tid? Hur skulle min mammaroll se ut, vilken gudinna vill jag inspireras av? Skulle jag klara av att en främmande varelse parasiterar på min kropp? Är jag sugen på den slutliga omvandlingen?

Men det är förstås frågor som Lorenzoni inte kan svara på. Dem kan jag bara besvara själv.