Sitter på en basketläktare på ful-Lidingö, här trivs jag bäst på torsdagskvällar medan sonen matar in bollar. Här faller lugnet, uppkopplingen är lätt usel. Koncentrationen blir desto bättre, bara rumpan ogillar sträckläsning. Kanske monotonin och det rytmiska dunkandet som får mig att tröttna lite på Frihet. Långa transportsträckor av blablabla. Jo, jag vet, de behövs för att gjuta grunder och ge läsaren tid till eftertanke. Men ändå. Det händer ju inget. Hopplöst romantisk som jag är vill jag att Patty och Richard ska ligga. Ser inte alls att det kanske är själva storyn att de inte gör det.

Frihet är omständig. Kanske handlar den om att vilja vara den man inte är. Eller kanske är fast oändliga valmöjligheter får en att gå vilse i sig själv. Tanken svindlar, om vi vrider på alla separata beståndsdelar av oss själva, hur många olika människor kan vi då bli? Och exponeringsytorna i relation till andras, blir de då oändliga? Sådant får Frihet mig att tänka på.

Vad vill Jonathan Franzen med all den här distansen? Tror att den gör mig galen! Oavbrutet berättar han om hur det känns, men det känns inte! Kliniskt återberättande, som en svepande reportageresa utan empatisk djupdykning. Resandet är en metafor, kanske har jag kommit på det nu! Kanske måste vi betrakta oss utifrån för att överhuvudtaget begripa vad vi håller på med. Nästlar Franzen in oss i känslor klarar vi aldrig av att se klart. Japp, där satt den.

Foto: Ulrica Zwenger

Richard. Richard är mannen som går som en obeveklig skugga genom handlingen. Den där mannen som aldrig blev KÄRLKEKEN. Eller? Jag har inte kommit till det ännu. Kunde han ha blivit, skulle han ha blivit, borde han ha blivit? Hade det ens varit bra? En gång i ett annat liv fick jag de raderna tillsända mig ”det kunde ha varit du, det borde ha varit du, det skulle kanske ha varit du”.

Jag tycker att det är suveränt fint att Jonathan Franzen vet att våra liv fylls av de där människorna, de som behöver vara där men ständigt väcker tankar om. Det här med att Jonathan Franzen skriver inifrån en kvinna får mig att jubla. Ibland tror jag att han har vänt på allt. Att kvinnorna bygger på män och tvärtom, nä, det tror jag inte alls det. Alla bygger på alla, människan är en bubblande sprudlande kolsvart komplexitet där inget är typiskt. Finns inte typiskt manligt/typiskt kvinnligt. Och ändå, fostrad bland män som inte känner, älskar jag när jag läser någon som gör det. Och ser. Ser och förstår människor. Jag kan nästan inte sluta skriva om det här.

Tar mig ut till Hundudden på Djurgården, till husen där mamma växte upp och mormor och morfar bodde. Hit dit jag alltid återvänder i mina romaner med självbiografisk koppling. Dricker te med Minstamostern och Moster Gugge, ser Frihet i bokhyllan. ”Sååå bra!” säger Moster Gugge, och min kompis Carl också. Jag längtar hem för att läsa vidare. Känns som om jag kommer att uppfyllas av något stort när boken är utläst.