Den röda drottningen är del två i trilogin om Rosornas krig, det inbördeskrig som under trettio år utkämpades om Englands tron, mellan husen Lancaster och York. Den första delen Den vita drottningen handlade om Elizabeth Woodville, den unga skönheten som vinner kungens hjärta och hela kungariket, och hennes kamp för att få behålla dem. Det är många som motsätter sig hennes snabba avancemang och de fördelar hennes släktingar får åtnjuta till följd av det. Belackarna anklagar henne för att vara en häxa som har förtrollat kungen. Hon sägs härstamma från vattengudinnan Melusina. Bilden Philippa Gregory målade upp av Elizabeth är den av en kvinna som drivs av kärlek till sin make och sina barn. Hon representerar huset York.

Den här boken handlar om en kvinna, som i de flesta avseenden är Elizabeths raka motsats. Margaret Beaufort har en orubblig övertygelse om att det är släkten Lancaster som är de rättmätiga tronarvingarna. Hon dyrkar Jeanne d’Arc och är stolt över att hon redan som barn har så kallade helgonknän, efter att ha bett så mycket. Till skillnad från Elizabeth, som genom att hon råkar bli kär i kungen (och han i henne), får allt det som Margaret drömmer om, kan hon bara vanmäktigt se på när hon genom ödets nycker flyttas allt längre från tronen, ända tills hon blir stor nog att ta sitt öde i egna händer. Hela boken handlar om Margarets kamp att återställa tingens ordning och hon är villig att gå över lik för att uppnå det.

Eftersom jag inte är tillräckligt insatt i historien för att bedöma vad som är sanning och fiktion när det gäller författarens personporträtt så bedömer jag Margaret Beaufort och Elizabeth Woodville som romanfigurer. Det är ju trots allt Philippa Gregorys tolkning vi får läsa om, det är hon som lägger ord i munnen på Margaret. Det är ofta problematiskt med böcker där huvudpersonen är osympatisk. Tanken är ju att man ska leva sig in i hennes öde, glädjas åt hennes framgångar och gråta med henne i hennes motgångar. Det gör jag inte nu. I stället hoppas jag att det ska gå bra för motståndarna, trots att jag vet hur historien slutar.

Ett av problemen är att boken är skriven i första person. Jag antar att det är för att man ska få en insikt i hur Margaret tyckte och tänkte och förstå hur en ung flicka med drömmar om att få bli nunna, kunde komma att bli kungaätten Tudors matriark. Det gör man väl i och för sig, men författaren lyckas inte med konststycket att samtidigt göra den här kvinnan sympatisk. Enda gången jag som läsare tycker synd om henne är när hon nästan dör i barnsäng vid tolv års ålder och får veta att hennes egen mamma har beordrat barnmorskorna att rädda barnet (om det är en son, förstås) på bekostnad av henne. En annan nackdel med berättarperspektivet är att Margaret ofta befinner sig långt från händelsernas centrum. Spänningen är någon annanstans, med följden att berättelsen tappar fart.

Jag tror att boken hade vunnit på att få fler berättarröster. Till exempel hade det varit intressant att följa Jasper Tudor, Margarets svåger som egentligen var den enda som hela tiden delade hennes ambitioner om att sätta hennes son på Englands tron. Det skulle också vara intressant att få veta om Henrik Tudor delade sin mors orubbliga övertygelse om att det var han som var Englands rättmätige kung, eller om han någonsin tvekade.

Kanske hade Margaret själv framstått i ett mer förlåtande skimmer om någon annan hade beskrivit henne? Fram träder nämligen bilden en kvinna som är enormt stolt över sin fromhet, men tycker att den är bortkastad om inte andra får se när hon ligger och ber. Hon dyrkar som sagt Jeanne d’Arc och glorifierar kriget, men blir förskräckt när hon får ett litet smakprov på hur det verkligen ser ut. När det går bra för henne är det Guds vilja, men när det går bra för andra är det på grund av häxkonster. Hon drar sig inte för någonting när det gäller att få sin vilja igenom, inte ens barnamord. Det känns riktigt bra när hennes tredje make ifrågasätter henne och undrar om det verkligen är Guds röst hon hör och inte sina egna ambitioner. Det är ju det man som läsare hela tiden har undrat. Hon erkänner till och med för sig själv att hon ser på sin son som ett redskap, som kan ta henne dit hon vill, och att det är därför hon älskar honom. Den barnsliga egocentricitet som man förlåter Margaret när hon är ett barn, blir riktigt enerverande när hon växer upp och den inte försvinner. Jag vet som sagt inte hur mycket Philippa Gregorys Margaret Beaufort stämmer överens med den verkliga historiska personen, men jag hoppas att den verkliga var mer sympatisk.

Philippa Gregory är en av mina favoriter bland nutida författare, men tyvärr saknar den här boken mycket av det som gör henne så bra: Miljöer och personbeskrivningar som gör att man med lätthet färdas bakåt i tiden och identifierar sig med dem som levde då, samt spänning, spänning, spänning. Det avskräcker mig dock inte från att se fram emot del tre i trilogin.