Nyhet

Vecka 3: Bland skämt och allvar

Terrordåden i Frankrike präglade hela förra veckan, som ni säkert märkte av. Det händer en sån grej, och sen föder det svallvågor. Vi har klumpen som tycker att det är hemskt med terrorism, i alla läger. Vi har klumpen som tycker att det är hemskt med islamistisk terrorism, och genast kopplar samman detta med ett hat mot muslimer i allmänhet. Vi har kärleksjargongen som vill motverka detta, och istället dömer ut alla som pratar illa om extremislamister, som rasister. Och så har vi den ständigt återkommande diskussionen om rätten att säga och skriva vad som helst. Det vi kallar för tryckfrihet.

Det är viktigt med tryckfrihet. Det är också viktigt att fundera över vad vi använder den till. Författare på flykt finns över hela världen, Sverige tar emot en hel del; det är människor som skriver saker som upprör styret i det land de lever. Som kritiserar regimer eller på annat sätt bryter den censur som råder, och som för att kunna fortsätta skriva, utan hot om fängelse eller dödsstraff, behöver skydd i ett land med demokrati.

Och så har vi Charlie Hebdo, som publicerar satirteckningar som i bästa fall kritiserar terrorism och fascistiskt styre. I sämsta fall ökar hatet mot muslimer och islam som religion. Ingen förtjänar att dö för en satirteckning. Men vi har en religion där det uttalat förbjuds porträtt av guden. Är det då en vettig sak att använda sig av tryckfriheten, för att förlöjliga och reta de som tror på detta förbud? Jag är inte för terrorism. Men jag är fan inte för att missbruka tryckfriheten heller. Vi ska aldrig tulla på människors rätt att uttrycka vad de tänker och känner. Men hur vore det om folk tänkte lite på andra, innan de publicerar? Vägde vikten av vad som sägs mot vilken vinst det i längden ger? Lars Vilks gjorde inte sin rondellhund med någon sorts ödmjuk inställning inför andra människors tro. Det måste gå att ha två tankar i huvudet samtidigt.

Och välja sina strider.

I veckan skriver vi på dagensbok som vanligt recensioner varje dag. Är det inte fantastiskt? En recension per dag får ni. Aldrig att vi misslyckas med det, och då är ändå folk sjuka, har massor att göra och har lika röriga liv som någon av er läsare.

På måndag skriver Marie om Elizabeth Smarts klassiska och i stor utsträckning självbiografiska kärleksroman Vid Grand Central Station där satt jag och grät. ”En lyriskt koncentrerad historia om en kvinna som offrar sig fullständigt för kärleken till en man, likt en 1930-talets Ester Nilsson. Formuleringsfröjd och frustration i fin symbios”, hälsar Marie.

På tisdag skriver Håkan om Agneta Enckells Inte ett ord (jag är naken). ”En fantastiskt egensinnig diktsamling, i processen från djupsömn till vakenhet. Inspirerad av judisk teologi. Tolkningar och vantolkningar, barn och föräldrar. Generationers återskapande av mening. I allt gammalt, nytt.”

På onsdag skriver Josefine om Stjärnklart av Lars Wilderäng. ”En väl researchad spännande undergångsroman. Typ.”

På fredag skriver Cecilia om Anna Hedlins debutroman Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten. Huvudperson är Anne Boleyn och handlingen den välkända från det engelska hovet under Henrik den VIII. ”Det vackra språket är behållningen snarare än dramat”, tycker Cecilia.

Och avslutar veckan gör Tone som skriver om svenska Grantas spöknummer, som hon besviket konstaterar lider stor brist på spöken.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2015-01-12 15:33 / Uppdaterad: 2015-01-15 08:45

Kategori: Nyhet

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?