Recension

: Vid Grand Central Station där satt jag och grät
Vid Grand Central Station där satt jag och grät Elizabeth Smart
2014
Lind & Co
9/10

Det finns inget försvar för kärleken

Utgiven 2014
ISBN 9789174613049
Sidor 98
Orginaltitel By Grand Central Station I sat down and wept
Översättare Ingegärd Martinell

Om författaren

Elizabeth Smart (1913–1986) var en kanadensisk poet och författare. Hennes Vid Grand Central Station där satt jag och grät handlar om hennes relation med poeten George Barker, och är en av 1900-talets klassiska kärleksromaner.

Sök efter boken

”Jag är besatt av kärleken och har inga valmöjligheter.” Så beskriver Elizabeth Smart kärleken – som en obändig kraft, både stärkande och destruktiv. Men framförallt som en kraft omöjlig att värja sig mot, som går emot all logik och rationalitet och som hotar att förgöra den som kommer i dess väg. Och kvinnan i Vid Grand Central Station där satt jag och grät överlämnar sig själv fullständigt åt denna kraft, medveten om att den med största sannolikhet kommer att krossa henne. Hon förmår inte annat. ”Ty kärleken är stark såsom döden.”

Elizabeth Smarts prosalyriska (och i stor utsträckning självbiografiska) roman om sin kärleksrelation med poeten George Barker gavs ursprungligen ut 1945. Det är en relation som inleds helt på Smarts initiativ då hon redan som läsare av hans dikter bestämmer sig för att Barker är mannen för henne. Med en enastående envishet får hon poeten (och hans fru) att bli en del av sin tillvaro. De båda skrivande själarna inleder en stormig relation som (från och till) kommer att vara i arton år och resultera i fyra gemensamma barn. Detta dock alltid vid sidan av Barkers ”riktiga” relationer och äktenskap.

Kvinnan i romanen är aldrig den enda för mannen, och hon brottas ständigt med svartsjuka och skuldkänslor. Hon låter sig själv ätas upp av dessa känslor, oförmögen att bryta sig loss. Och hon gör det provocerande nog helt frivilligt, som om det i sig är nobelt att offra sig själv för någon annan. Eller är det för att hon inte vill vara utan den hans kärlek gör henne till – urkvinnan som är sprungen ur själva naturen?

Jag trodde det skulle vara som att ha en fågel i handen, inte ett vilt hav som behandlade mig som vrakgods.
Men jag har blivit en del av jorden: jag är en av dess bortdragande och framrusande vågor. Jag är samma musik som träden, kolibrifåglarna, himlen, frukterna, grönsakerna i sina rader. Jag är alltsammans eller vad som helst av detta. Jag kan förvandla mig till vad jag vill.

Av poeten hon älskar tecknas ingen skarp bild, nej knappt någon bild alls. Det är inte honom romanen handlar om trots allt, det är om hennes kärlek. Vi vet bara att hon låter sig uppslukas av den och att kraften i detta inte svarar mot förnuftet. Det är en klok, tänkande och inledningsvis självständig kvinna som böjer sig fullständigt för kärleken till en man som inte vill ha henne så som hon vill ha honom. Det ger samma frustration som då Lena Anderssons Ester Nilsson kryper för Hugo Rask – starka kvinnor som kapitulerar och offrar sin självrespekt för kärlekens irrationalitet. ”Nej, det finns inget försvar för kärleken, och tårar gör bara brottet värre. Var förnuftig. Var vanlig. Du är en klyftig tös. Du har något i huvudet. Sätt igång och gör någonting av dig själv.”

Språket är lyriskt koncentrerat, och kryddat med bibliska referenser och anspelningar. Smart citerar Höga Visan och Voltaire, och hon använder sig i stor utsträckning av naturens rörelse för att beskriva känslor (knoppning, vågor, vulkanutbrott, förruttnelse). Men så låter hon dessa högtravande bilder kontrasteras mot krasst reella – skrivmaskinsknatter, gårdagens smink och grova porer, eller bomberna som faller på andra sidan Atlanten. Jag samlar formuleringar i en anteckningsbok, och vet att jag inte är den första. För att nämna ett exempel så är Morrisseys albumtitel Louder Than Bombs hämtat från romanen.

Annina Rabe som skrivit förordet till denna mycket snyggt formgivna nyutgåva kallar den, trots att hon inte tycker om begreppet, för kultroman. Det är en bok som drar med mig ner i en virvel av känslor och formuleringar som jag kan värja mig mot lika lite som kvinnan i romanen kan värja sig mot kärleken. Och som plåster på såren för den som tycker det är svårt att läsa om den här typen av kvinnlig självutplåning – det är trots allt inte George Barker vi kommer ihåg idag.

Marie Gröön

Publicerad: 2015-01-12 00:00 / Uppdaterad: 2015-01-11 10:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5991

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?