Det är ett brokigt persongalleri vi får följa i Mia Ajvides roman Älska Vingåker. Bland huvudpersonerna har vi den sex-åriga flickan Nina som överges av sin mamma på Vingåkers bibliotek. Hon har en övernaturlig förmåga att påverka människors känslor, något som skrämmer henne.

Även outsidern Petrus som återvänder till Vingåker efter några år på institution har magisk kapacitet: han kan läsa människors tankar. Nina och Petrus känner genast av varandras särskildhet vilket skrämmer dem och gör att de repellerar varandra som två magnetiska nordpoler.

Kommunalrådet Olle är den person hos vilken de flesta trådarna i romanen knyts samman. Olle sörjer sin döda fru Vanja samtidigt som han försöker få ihop den kommunala budgeten. Det är här någonstans tanken på kärleken som enande kraft föds hos Olle.

Ett antal projekt sjösätts. Olles stora idé är kamratlägenheterna. Lägenheter med skilda ingångar där skilda par tillsammans kan uppfostra barnen. Ett nattis för barnen och en slogan, romantitelns ”Älska Vingåker”, är andra ingredienser som ska leda till fullbordandet av Olles vision.

När budgeten inte räcker till kommer ett orapporterat fornfynd som Olle och Petrus gjorde i sin ungdom väl till pass. Olle drar sig inte heller för att inteckna sin villa när det krävs för att genomföra hans idéer.

Men människors känslor låter sig inte styras av politiska beslut. Naturligtvis möter Olles kärlekskampanj på svårigheter. Mest på grund av folkets egoism och sårbarhet, deras oförmåga att leverera det som krävs för att uppfylla politiska utopier.

Men om inte politiken kan förädla människors känslor kanske det går på magisk väg? Det är här man misstänker att Nina och Petrus har sin uppgift. Men icke. De skyggar för sina förmågor och kan inte mer än på marginalen bidra till ett bättre samhälle.

Och häri ligger kanske något av slutsatsen romantexten drar. All förändring måste komma inifrån. Den kan inte dirigeras fram av vare sig politik eller någon annan yttre påverkan. Tvärtom, när Petrus finner kärleken hos sjuksystern Iris så avtar hans förmåga. Det udda kärleksparet går som ett slags röd tråd genom romanen och visar på var kärleken möjligheter verkligen finns.

Ajvide skriver skickligt och det finns inget att anmärka på när det gäller stilistisk kompetens eller komposition. Det som skaver på ett negativt sätt för mig är att jag aldrig blir särskilt engagerad. Det vill liksom inte riktigt gripa tag. Språket är svalt och neutralt och konflikterna leder sällan till några större konsekvenser. Jag får aldrig den där bladvändarkänslan och det är lite synd för upplägget är inte alls dumt.

Kanske hör det samman med att jag blir osäker på vad det är för slags roman. Ja, jag vet, man ska inte alltid stoppa saker i ett fack. Men jag förmodar att det ändå är en underhållningsroman kryddad med en aning politisk satir. Jag önskar bara att den vore lite mer underhållande.