I rättvisans namn bör jag kanske erkänna att jag inte visste riktigt vad det var för typ av bok som jag beställde när jag bad att få recensera X – den sista platsen. Jag hade läst Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda, såg Ajvide Lindqvists namn och tänkte inte mer på saken. Hade jag vetat att det rörde sig om den sista (om än fristående) delen i en trilogi, och mer specifikt en deckare med fokus på kokaindistribution, samt att Lindqvist själv beskrivit boken som “det mest hårdkokta [han] skrivit” – ja, då hade jag kanske helt enkelt valt att inte läsa den.

Å andra sidan hade jag nog det, för jag gillar verkligen upplägget. X – Den sista platsen handlar om hur Stockholms undre värld drabbas av en plötslig självmordsvåg. En efter en väljer de allra hårdaste och mest onåbara av Stockholms förbrytare att ta sina egna liv, utan uppenbar anledning, och utan att det finns någon misstanke om mord. Med en baksidestext om hur “småbrottslighet korsar det utomvärldsliga” är det en premiss som gör mig tillräckligt nyfiken för att vara beredd att korsa genregränsen och läsa även en bok som beskrivs som en hårdkokt kriminalroman.

Och hårdkokt är det verkligen. X – Den sista platsen kryllar av tuffa gangstergrabbar som väser tuffa saker mellan tänderna medan cigaretten hänger i mungipan. Exakt vad de väser är lite svårt att förstå sig på, inte bara på grund av att det är rätt svårt att prata med en cigarett i mungipan, utan också för att de använder så mycket besynnerlig slang att jag ibland måste läsa en mening både två och tre gånger innan jag förstår vad det är karaktären egentligen vill ha sagt. Bitvis kommer också min gamla skolspanska väl till pass, för en del dialogsnuttar på spanska lämnas oöversatta, och även om det knappast är ordväxlingar som är bärande för handlingen skulle det ha irriterat mig om de vore på ett språk jag inte förstod. Jag grubblar under läsningen över om Lindqvist har gjort en fantastisk massa research och har järnkoll på en typ av förortsslang som gått mig helt förbi, eller om han helt enkelt bara hittar på. Efter en snabb googling konstaterar jag att jo, han hittar faktiskt bara på. Lindqvist berättar i en intervju i Studio 1 i P1 från 6/9 i år att han hittade på sin egen slang eftersom han inte är tillräckligt “down with the kids” för att härma “det kriminella språket” på ett trovärdigt sätt, utan att det bara blir larvigt. Med Lindqvists egna ord: “Det kan bli så lökigt om man försöker.” Jag har stor respekt för den inställningen, och tror att resultatet är betydligt bättre än om han hade försökt sig på att analysera hur det verkligen pratas i Stockholms undre värld. Men jag har ändå lite svårt att ta slangen på allvar när det pratas om att “putta kristallkola till snörvlare”, eller om hur illojala underhuggare “micklar med produkten” och “skummar markos”. (Det vill säga sälja högklassigt kokain till missbrukare, respektive att späda ut kokainet och sälja till högre pris för egen vinning.)

Boken är berättad ur två perspektiv – den avdankade brottsjournalisten Tommy T, och hans småkriminella systerson Linus. De blir inblandade på varsitt håll i den omvälvning i det kriminella Stockholm som inträffar när en mystisk figur som kallas X gör debut på narkotikascenen med ett parti vansinnigt högkvalitativt kokain, samtidigt som alla hans konkurrenter oförklarligt begår självmord. Kanske beror det på min generella aversion mot mänsklighetens benägenhet att ge alldeles för mycket tid och uppmärksamhet åt avdankade och ganska ointressanta medelålders män (*host* Leif GW *host*), men Tommy T gör inget större intryck på mig. Han känns ganska klyschig med sin prestationsångest, sin relationsfobi och sin sammanbitna svårmodighet. De två egenskaper jag tycker mest om med honom är hans asexualitet – asexuella är en tragiskt underrepresenterad grupp i populärkulturen – och hans hund, Hagge. Hagges personlighet beskrivs återkommande som mer mänsklig än hundlik på ett sätt som jag tycker är rätt charmigt.

Hagge hade kommit ut ur sin depression och gjorde så avstickare för att nosa på stolpar och elskåp och kissa en skvätt. Tommy tyckte alltid att han gjorde sina hundgrejer på ett frånvarande sätt, mer av plikt än lust, som om han upprätthöll en fasad eller gjorde ett jobb som blivit honom tilldelat. Ja, ja, stolpe. Nosa, kissa. Ja, ja.

Just den här typen av mikropersonporträtt är för mig en stor del av behållningen när jag läser X – Den sista platsen. Jag gillar hur Lindqvist med bara några ord kan ge mig en så tydlig bild av gubbhunden Hagge, eller av den muntra bandit som inte kunde tänkas ta livet av sig, eftersom han talade med en “stigande satsmelodi som fick även uttalanden som: ‘Jag ska fimpa den jävla tjackatorsken’ att låta livsbejakande.” En annan favorit är den obevekliga före detta guerillakrigare som vägrar ursäkta sig för sina bristande språkkunskaper.

”Säg det på ett annat sätt” /…/ Då det inte var hennes stil att säga jag förstår inte la hon istället över ansvaret på den som hade uttalat en för henne obegriplig mening och beordrade denne att omformulera sig.

Om Tommy T ter sig ganska ointressant så är Linus en mer intressant karaktär. Upplägget för hans karaktär är kanske inte heller ett under av originalitet – Linus är en småtjuv i en miljonprogramsförort, som börjat sin bana som kriminell med att sälja sina ADHD-mediciner. Men jag märker ändå att jag bryr mig om honom, och engagerar mig i hans Machiavelliska kamp för att ta över droghandeln i den fiktiva förorten Gårdsstugan. Han är inte särskilt trevlig, men för det mesta känns han trovärdig, utom när han ser sig i spegeln och plötsligt tappar sin förortsslang till förmån för pretentiös högstadiepoesi och beskriver hur hans ögon “glänser som vackra tjärnar i en brandhärjad skog”.

Det är många småsaker jag tycker om med X – den sista platsen, som när Lindqvist gör en slags litterär cameo genom att låta Tommy T reflektera över hur han inte här helt främmande för det övernaturliga sedan han skrev en artikel om en mystisk massaker i ett badhus – närmare bestämt den som avslutar Låt den rätte komma in. Men de många små charmiga ögonblicken kan tyvärr inte bära upp de ganska stora bristerna som boken har. Jag får lust att som en tjurig svensklärare markera med rödpenna och säga “John, jag vet att du kan bättre än så här”. För skriva kan han ju, men den subtilt smygande skräcken och det diffusa obehaget som Lindqvist får till när han är som bäst, har i X – den sista platsen fått ge vika för en more is more-approach. Tortyrscenerna avlöser varandra i rasande tempo, och kulminerar i en beskrivning av hur ett offer injicerats med efedrin för att inte kunna förlora medvetandet medan han stympades under 40 timmar. Efter ett tag känns det inte skrämmande längre, utan bara långsökt. Jag tappar också räkningen på hur många gånger folk bajsar på sig under bokens gång, och önskar att Lindqvist tänkte ut något annat sätt att uttrycka en karaktärs skräck och förnedring. Dessutom blir jag frustrerad över ett flertal ganska simpla researchmissar som Lindqvist gör. Han beskriver till exempel venöst blod som syrerikt, missar att det svenska namnet på den lugnande och beroendeframkallande substansen alprazolam är Xanor, inte Xanax, och blandar ihop begreppen psykolog och psykiatriker.

Så även om jag brottas med en oklar känsla av att jag är orättvis, är den hårda sanningen att jag inte tyckte särskilt mycket om X – den sista platsen. Jag gillar dig, John, men här var du faktiskt inte på topp.