Recension

: Lenis Olle
Lenis Olle Emma Adbåge
2012
Rabén & Sjögren
7/10

Att vara sur är inte lätt

Utgiven 2012
ISBN 9789129680843
Sidor 40

Om författaren

adbage_emma_foto-richard-gustafsson Foto: Richard Gustafsson.

Emma Adbåge, född 1982, frilansar som illustratör, barnboksförfattare och serietecknare. Hon har ett företag, Hjördis de Mördis HB, tillsammans med tvillingsystern Lisen Adbåge, som också är illustratör och barnboksförfattare.

Emma Adbåges blogg

Emma Adbåges hemsida

Sök efter boken

Leni ska hem till Olle och leka. Men när hon äntligen kommer dit, visar det sig att Olles granne Kiran också är på besök, och då är det inte alls roligt längre. Leni bestämmer sig för att sura.

Det finns två tidigare böcker om Leni, och har man läst dem vet man att det handlar om en viljestark och envis ung dam, som är allt annat än lättflörtad. Hon kör sin egen agenda, och samtidigt som man som utomstående ser att det inte finns något fog för hennes ilska mot Kiran, så känner man igen sig alltför väl i Lenis situation. Ibland vill man helt enkelt bara vara själv med sin bästa kompis. Det är inte kul att höra andra skratta åt saker man själv inte vet vad de handlar om. Och ju längre man går i sin surhet desto svårare är det att lämna den bakom sig och bli glad igen. För då känns det ju som de andra vunnit.

Texten är precis lagom avvägd. Den berättar det Leni känner, på ett rakt och enkelt sätt. Bilderna är dessutom väldigt uttrycksfulla. Det är på sedvanligt Adbåge-manér fullt med saker på de flesta av dem: miljöerna är olika rum i en vanlig lägenhet och de igenkännbara detaljerna är flera: en kaffebryggare, en barnteckning, ett Muminhus i barnkammaren. Det är samtida, men retro, vilket framför allt syns i de mönster i rutigt gult, brunt och vitt som tygerna går i, i filtar och kuddar. Men det som imponerar mest är personernas uttrycksfullhet, till exempel Lenis blick när hon upptäcker Kirans skor i Olles hall. Bilden är full av detaljer, men man ser direkt vad som är det centrala: det lilla drama som utspelar sig mellan en stirrande Leni och de glittriga, pyttesmå dojorna på golvet.

Jag tycker också om hur konflikten till sist löser sig, på ett självklart sätt och utan inblandning av vuxna. Det finns en utlösande faktor, och plötsligt måste Leni helt enkelt ta steget och sluta sura. Och även här känner jag igen mig i känslan; så fort man kommit över till den glada sidan är det som att man aldrig varit arg och man kan inte längre förstå varför det en gång låste sig. Det är en väl skildrad psykologisk känsloprocess, även för vuxna.

Alice Thorburn

Publicerad: 2012-08-11 00:00 / Uppdaterad: 2012-08-10 19:38

Kategori: Recension | Recension: #4849

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?