Trivsamt

Min typ brorsa Johanna Lindbäck: 2008; Tiden; 5/10

Utgiven	2008
ISBN	9789173710282
Sidor	253

Om författaren

Foto: Leif Hansen

Johanna Lindbäck är född 1972 i Umeå men bor numera i Stockholm. Debutromanen heter En liten chock och gavs ut 2007. Sedan dess har hon skrivit ytterligare ungdomsböcker, tillsammans med Lisa Bjärbo också crossoverromanen Vi måste sluta ses på det här sättet (2013). 2013 kom dessutom första romanen för mellanåldern, Lite ihop. Lindbäck är förutom författare gymnasielärare i svenska och engelska.

Johanna Lindbäck – författarens blogg.

bokhora.se – Lindbäck är också en av tjejerna bakom bokhora.se.

Etiketter

Sök efter boken

Nina bor ensam med sin mamma i Umeå, Daniel och Wille bor med sin pappa i Luleå. Föräldrarna nätdejtar och blir kära och vips får Daniel och Wille flytta med ner till Umeå. Daniel och Nina är jämngamla (16 år) och börjar i samma klass. Daniel tycker att Nina är "cute as a button", och Nina tycker väl ungefär samma sak om Daniel, men sånt är ju lite komplicerat när man ska föreställa familj.

Min typ brorsa är liksom en lightversion av mer eller mindre incestuösa ungdomsromaner av exempelvis <Katarina von Bredow (Syskonkärlek) och Peter Pohl (När alla ljuger). Hos Johanna Lindbäck blir det aldrig riktigt på allvar, Daniel och Nina har nyss lärt känna varandra och är åtminstone inte släkt på riktigt, och Johanna Lindbäck låter det aldrig gå över gränsen och bli obehagligt istället för spännande. Det är ett plus, för historier om förbjuden kärlek är lockande och spännande men det finns en gräns när det förbjudna inte är så kul längre. Just de där incestuösa historierna, de där som inte handlar om entydiga övergrepp, är inte riktigt min kopp te.

Min typ brorsa är trivsam men blir tyvärr inte särskilt mycket mer än det. En ganska vanlig twist som aldrig blir särskilt spännande, bara ganska trevlig. Och jag hör ju att jag säger emot mig själv lite: jag är å ena sidan glad för att den twisten inte dras längre, å andra sidan klagar jag på att det inte är spännande.

Jag gillar den ju, det är som sagt en väldigt trivsam roman, men jag blir tyvärr inte särskilt exalterad, och inte särskilt berörd heller.

Textutdrag (Visa/göm)

Kvinnan, som var en av de första som klev nerför busstrappan och genast hittade Tomas, såg faktiskt inte alls ut som den hemvävda yoga-biblo-typ Daniel hade förväntat sig. Inget färgat rött hår, inga stora örhängen och inga färgglada tältkläder som hon sytt själv. Istället liten och nätt, mörkbrunt hår, kort och smålockigt, klädd i röd dunjacka och jeans, kläder som uppenbart inte var hemsydda.

Hon såg riktigt normal och modern ut. Och trevlig.

"Hm", sa Wille och det lät som om han också var positivt överraskad.

"Eller hur?"

Tomas och kvinnan, Marie, kramade om varandra medan andra människor strömmade ut ur bussen.

Daniel spanade efter tjejen, dottern, Nina. Ingen av de tjejer som kom ut gick bort till Tomas och kvinnan, Marie. Till slut kom en kort tjej med massor av mörkt, långt hår ut. Lugg som hängde över halva ansiktet. Smala ben i svarta jeans. Svart pösig jacka. Stor vit stickad halsduk. En svart väska över ena axeln och en mp3-spelare i högsta hugg i andra handen. Det kändes som slowmotion när hon stannade till på sista trappsteget och svepte undan håret och Daniel fick se bleka kinder, en trubbig näsa och en sur min där under.

"Cute as a button." Det uttrycket hade funnits i någon text de läste på engelskan nyligen. Han hade inte ens varit medveten om att han lagt det på minnet. "Cute as a button." Nu dök det upp i hans huvud.

Tjejen fipplade lite med sin mp3-spelare och stoppade ner den i jackfickan.

Undrar vad hon lyssnar på? tänkte han. Säkert något bra.

Han höll kvar blicken på henne och väntade spänt på vad hon skulle göra härnäst.

Skulle hon titta sig omkring, höja handen och spricka upp i ett leende och vinka mot någon? Eller skulle någon komma fram och ropa "men hej, där är du ju!" och krama om henne och göra henne mindre sur? Eller skulle hon bara rätta till väskan på armen och gå iväg, hemifrån, åt något annat håll?

Då vände kvinnan, Marie, sig om och vinkade. Daniel följde vinken med blicken. Var det hon?

Tjejen log inte och hon vinkade inte tillbaka, men hon gick fram till Marie och hans pappa. Hälsade och skakade allvarligt hand med honom. Det var hon. Cute as a button. Sur och allvarlig. Och söt. Som en knapp.

Stina Sigurdsson

Publicerad: 2008-09-18 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-04 22:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3051