Det känns egentligen futtigt att klaga på att omslaget till Ulla Britta Ramklints bok, om fem kvinnor som förändrade världen, är alltför stereotypt. Men eftersom mina tankar under läsningen ofta återkommit just till det klichéartade omslaget och titeln, kan jag helt enkelt inte hoppa över detta. Omslaget visar de fem kvinnorna i stiliserade, svarta teckningar mot en rosa bakgrund. Skulle förlaget kunna ge ut en bok med titeln "Fem män som förändrade världen", med männen tecknade i svart mot en ljusblå bakgrund? Kanske planeras en sådan bok? Nå, omslag och titel är inte författarens ansvar.

Ulla Britta Ramklint har gjort ett gediget arbete med att lyfta fram fem kvinnor, om inte direkt bortglömda, men med levnadshistorier, som säkert inte är så kända av många. Själv hade jag över huvud taget aldrig hört talas om resenären och politikern Getrude Bell och var föga insatt i Dorothy Parkers liv och författarskap. Om skådespelaren Sarah Bernhardt var det intressant att få lära sig mer, liksom att ta del av modeskaparen Coco Chanels händelserika levnad. Författaren Agnes von Krusenstjerna är den enda svenska kvinna som porträtteras. Hon borde verkligen allmänt få mera uppmärksamhet. Så många svenska författarskap hamnar i skymundan för de allra största, som hela tiden får en framskjuten plats, men just därför nästan känns uttjatade.

Eftersom boken inte är så omfångsrik, har det inte kunnat bli några riktigt djuplodande och fullständiga porträtt av kvinnorna, men de är fullt tillräckliga för att väcka stort intresse.

Svagheten i boken är att Ulla Britta Ramklint stundtals skriver alltför kåserande och ironiskt, vilket gör att det då och då i texten väger över mot en respektlöshet i förhållandet till den porträtterade, vilket känns obehagligt. Detta påpekar hon på sätt och vis själv i kapitlet om Sarah Bernhardt, i samband med att denna gjorde ett krigssjukhus av Odéon-teatern i Paris:

Medan allt detta pågick, spelade Sarah sin välgörarroll på Odéon inför en tacksam publik. Om mycket annat i hennes liv är det frestande att vara ironisk, men knappast om detta. Inte ens om man ser till hennes nätta kostym som toppades av ett litet vitt förkläde och rosa mössa. Sextio sängplatser kunde hennes klinik erbjuda och hundratals sårade soldater togs hand om under de här hemska månaderna.

Ingenstans talar Ramklint om vilken kvinna som hon beundrar mest, av dem hon valt att porträttera. Men om jag får gissa, så tror jag det är Dorothy Parker. Boken avslutas med berättelsen om hennes liv.