I västvärlden betraktades tatueringar länge som något skumt, något som bara de Andra – kanske framförallt barbarer, men närmare hemmaplan också kriminella och lösdrivare – ägnade sig åt. Att vara tatuerad kunde därför lätt bli ett socialt stigma i vår del av världen.

Så har det inte varit på andra håll. I Stilla Havs-regionen har tatueringar tvärt om länge varit något som inte bara varit socialt accepterat, utan till och med påkallat. Att vara tatuerad var i många kulturer i regionen ett tecken på att man uppnått vuxen ålder, både för kvinnor och män.

Vad händer då när två så vitt skilda kulturer möts? Vilka blir reaktionerna, och konsekvenserna, på respektive sida? I den här boken ges kanske en bit av svaret. Här samsas olika forskare om att skildra bitar av de kulturmöten, och kulturkrockar, som den tatuerade människan gav upphov till.

Boken är förhållandevis rikligt illustrerad med exempel på tatueringskonst – såväl historiska målningar och teckningar av tatuerade människor som moderna fotografier. Unga, vältränade – och såklart tatuerade – män (och i något enstaka fall kvinnor) ställs att posera framför en porträttör. Men i den historiska sektionen av boken är det i de allra flesta fallen inga porträtt som produceras, utan naturalistiska avbildningar. De avbildade bevärdigas nämligen sällan någon egen identitet, på det sätt som porträttet gör.

Personerna på bilderna är inte individer, utan exempel. Vanliga titlar på målningarna är därför exempelvis ”Huvud av en Nya Zeeländare” eller ”En inföding från ön Tucopea”. Endast undantagsvis verkar de porträtterade människorna faktiskt tillerkännas ett namn och en identitet, och då endast när det handlar om hövdingar. Det blir i sig ett tydligt exempel på den vita mannens fascination inför – och samtidigt distansering gentemot – den främmande, den Andra. Det gör att en stor del av bilderna snarast för tankarna till hur den västvärlden producerat naturhistoriska studier av djur, än till porträttkonst. Vilket väl i hög grad speglar syn många av kolonisatörerna hade på den ursprungliga befolkningen.

Tatueringskonsten kom att stigmatiseras även i Stilla Havs-regionen, i takt med att kolonisatörerna fick allt mer makt. Det var dock något som inte skulle förbli – under senare år har tatuering åter börjat bli socialt accepterat – och ett fenomen som spritt sig till alla världens hörn.