Jag var tio, elva, tolv år och bokslukare. Av författare som Per Nilsson, Katarina von Bredow, Hans-Eric Hellberg och Peter Pohl läste jag allt, men på biblioteket jagade jag ständigt efter nya historier på samma tema: att vara ung och bli kär och ha sex första gången. Att fundera på livet och "råka ut för något". En dag trodde jag att de historierna var slut och att det var dags att söka något annat. Jag gick vidare.

Sedan kom Du och jag, Marie Curie. Som vinnande koncept är den skriven i omväxlande berättande dåtid och huvudpersonen Jennys dagboksanteckningar (rapporter till idolen Marie Curie). Från att ha rört sig mestadels kring fotboll och naturvetenskap blir hennes tankar alltmer inriktade på en person: Filippa, förförerskan.

Man får följa en stormig tid som kan antas vara ganska typiskt för någon i uppväxtåren. Själv tänker jag dock minst ett hundratal gånger: "var är mina gamla dagböcker? Var jag verkligen såhär när jag bara var femton!?"

Oavsett om man kommit ut ur garderoben redan vid femton eller ej, så finns här något som alla kan känna igen: Upptäckten av att det finns något utanför mammas gata, irritationen på föräldrarna, ångesten över att inte passa in, funderingar på hur man ska närma sig någon. Här finns brorsan som du alltid önskat dig, det perfekta sexet, självmordstankarna och åttiotalsnostalgin.

Annika Ruth Perssons språk är tydligt men hon tråkar inte ut; går vidare utan att älta onödiga detaljer. Visst kan man kalla det alltför lättsmält, men hallå, det är en ungdomsbok!

Det är en så märklig känsla att "vara där" igen. Att fullkomligt sugas in i en bok utan att kunna hindra det. Jag svävar på små moln, jag ler mot jorden. Sedan kommer dysterpassagen, ingenting är värt att leva för, knappt ens läsningen av den här boken. Jag gråter med Jenny, känner mig lika fel och fåning som hon.

När det plötsligt tar slut är det precis så tomt som det ska vara, inget happy end, ingen jordens undergång, bara stillhet … och ett litet svävande frågetecken.