Recension

: Tappa greppet
Tappa greppet Katarina von Bredow
2017
Rabén & Sjögren
8/10

Mer än vänner?

Utgiven 2017
ISBN 9789129701340
Sidor 251

Om författaren

Katarina von Bredow (född 1967) debuterade 1991 med ungdomsromanen Syskonkärlek. Romanerna Hur kär får man bli? och Som jag vill vara fick förstaplatsen i Bokjuryns landsomfattande omröstning år 2004 respektive 2007. Förutom ungdomsböcker har von Bredow även skrivit två barnböcker, Hur man gömmer en mammut (2001) och Ett magiskt misstag (2002).

Sök efter boken

De fungerar lite som tv-serien Skam, Katarina von Bredows senaste ungdomsromaner – håller sig i samma klass eller kompisgäng, men byter huvudperson och perspektiv. Möjligen har de faktiskt alltid gjort det, för så långt tillbaka jag kan minnas tycks de utspela sig i samma stad, där Kafé Miranda utgör ett av ungdomarnas vattenhål.

Tappa greppet hänger i alla fall tydligast samman med föregångare, Släppa taget. Här är det inte bara samma kompisgäng på högstadiet – de som har sökt estetprogrammet inför gymnasiet – utan till och med samma dramalektioner som ställt allting på ända.

Här är det Hampus som råkat avslöja att han är förälskad i Victoria, sin bästa kompis sedan tidernas begynnelse. Nu vet inte bara Victoria om det. Alla i gänget vet om det. Hampus vet inte vart han ska ta vägen. Till råga på allt börjar hans skilda föräldrar – som han bara är så tacksam äntligen fattade att de passar bättre isär – att börja uppföra sig minst sagt skumt.

Katarina von Bredow skildrar något slags tonårstidens vardagskaos – och intrigen med föräldrarna får verkligen en sorts tragikomisk extrapoäng från en vuxenläsare – där hela ens värld rasar samman, samtidigt som man förväntas prestera på proven, uppföra sig hemma och veta vad man vill bli när man blir stor. Jag kanske innerst inne fortfarande hoppas att hon ska återvända till de än mer melodramatiska tonårsskildringarna med alla sina moraliska gråzoner, men jag kan ju inte annat än kapitulera för att hon bara gör allt hon gör enormt bra.

I Tappa greppet är det nog ändå Victoria, den före detta bästa vännen som försöker förhålla sig till att Hampus plötsligt visar sig ha helt andra krav och förväntningar på henne, som berör mig starkast. Jag kan både känna igen mig i hennes situation och få perspektiv på när jag varit Hampus i sammanhanget. Utan att ha gjort något som helst fel förlorar hon plötsligt sin bästis, och det hon trott om deras relation ställs på huvudet. Hur förhåller man sig till det? Går det att övergå till att vara ”mer än” vänner och vad kan egentligen vara mer än en självklar bästa vän?

Ella Andrén

Publicerad: 2017-04-24 00:00 / Uppdaterad: 2017-04-22 10:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6921

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?