Recension

: So sad today
So sad today: Personliga essäer Melissa Broder
2017
Daidalos
5/10

Stundtals uppriktig, men total härdsmälta

Utgiven 2017
ISBN 9789171734860
Sidor 252
Orginaltitel So sad today
Översättare Jenny Högström

Om författaren

Melissa Broder är en amerikansk författare. Hon har gett ut flera diktsamlingar, och står bakom det populära Twitterkontot So sad Today. 2016 kom essäsamlingen So Sad Today.

Melissa Broder – författarens hemsida
So Sad Today – författarens twitterkonto So Sad Today

Sök efter boken

För några år sedan började jag följa ett lite underligt, men smått genialiskt, konto på Twitter. Personen bakom aliaset @sosadtoday skrev saker som ”wouldn’t say i have a death wish but i don’t have a life wish either” och ”the light at the end of the tunnel was just somebody’s iphone”. Lite melodramatiskt, kanske, men något jag och 646 000 andra följare på Twitter definitivt kunde känna igen oss i. Det är tillräckligt smärtsamt för att vara verkligt, men också tillräckligt humoristiskt för att inte kännas för tungt. Därför blev jag väldigt entusiastisk när jag fick höra att Melissa Broder, personen bakom @sosadtoday, gett ut en bok med personliga essäer. Jag hade höga förväntningar.

Här kommer den krångliga biten: en essäsamling och ett anonymt twitterkonto är egentligen så fundamentalt olika att alla försök att jämföra dem är dömda på förhand. Samtidigt tycker jag att det på något sätt är rimligt att jämföra det som man först började älska (twitterkontot) med det som sedan utvecklades ur det (essäsamlingen). Det här är dessutom inte ”bara” en bok av någon som blev känd på twitter, eftersom boken och kontot heter samma sak. Rimligtvis inbjuder väl bara det till jämförelser?

So sad today är inte en bra bok. Den är en stundtals lysande skildring av psykisk sjukdom och allt det där som gör en mänsklig som man inte vill kännas vid, men briljansen och träffsäkerheten varvas med partier som är nästan plågsamma att läsa. Inte för att de beskriver någon förträngd sanning (sådana stycken finns dock också), utan för att de i bästa fall är banala orgier i självömkan, och i värsta fall både helt världsfrånvända och osmakliga kommentarer till samtiden. Jag inser att det här är hårda ord, och därför är det extra rimligt att underbygga dem med argument. Låt mig ge er några exempel:

Värst i (den något ljumma) kategorin ”klumpig kommentar som blir mer stötande ju mer man tänker på den” (Ur ”Kärlek i chakranas tid”):

Jag har haft sex med så pass många motbjudande människor att det känns som om jag borde ha fått betalt de flesta gångerna. Så även om jag inte fått betalt för att ha sex med några motbjudande människor har jag ändå varit en sorts sexarbetare.

Okej. Det är klumpigt och lite smaklöst, men inte så farligt. Värre blir det.

Värst i kategorin ”Utdragen och pinsam sexskildring som fick mig att undra varför jag överhuvudtaget bemödar mig med att läsa böcker” (Ur ”Älska som om du försöker fylla ett omättligt andligt tomrum med en annan människa som kommer att kvävas därinne”):

Jag: långsamt och sen hårt, d e bra knullat. Jag vill se på ditt snygga nylle när du knullar mig & jag vill att du ska se ut som du är bäng. Jag vill att du ska stöna i min mun
Han: Jag vill viska i din mun att jag vill knulla dig medan jag redan håller på & knullar dig
Han: Jag vill dra av dig dina tajts riktigt riktigt långsamt medan jag ser dig i ögonen och knuffar ner dig på en säng och dyker sen ner för att [...]

Jag skonar er från resten av den meningen. Såhär långt är det kanske mest bara felstavat och pornografiskt, men fortsätter snabbt nedåt i en bisarr spiral som får världen att kännas mer surrealistisk ju längre jag läser:

Han: Jag vill tränga djupt ner i din twitterfeed och favoritmarkera en tweet som inte varit favoritmarkerad för att kommunicera att 1. Jag respekterar din konst och älskar din rena feed och 2. Att jag tyckte mkt bättre om att bli @ på det här viset
Jag: Jag håller fittan renare än feeden
Jag: Jag ska lajka tre av dina statusar på fb medan jag sväljer din sperma

Såhär fortsätter det i 6 sidor. Någonstans i mitten måste jag ta en paus och läsa en annan bok i några timmar. Sedan kommer jag tillbaka till ytterligare några sidor av sexuellt ordbajsande som utmynnar i

Jag: Jag vill säga ”jag gillar ditt bajsgame” medan du knullar mig bredvid deras döda kroppar och även om du var tvungen att skita precis här och nu skulle jag inte döma dig, du skulle bara kunna skita, skita varsomhelst, jag kanske tom skulle bli kåt, även om bajs aldrig riktigt varit min grej – inte för att d e ngt fel på folk som gillar d – men intimiteten i själva handlingen, din hjälplöshet över d & min glädje ö min egna radikala acceptans skulle vara ”het” och sen istället för att skita skulle du komma väldigt mycket

Jag inser att det förmodligen finns människor som tycker att det här är genialiskt, banbrytande och nyskapande på ett sätt som gör att vi borde höja Melissa Broder till de konstnärliga skyarna, istället för att småaktigt göra ner henne på en bokblogg. En del av mig tänker till och med att det nog bara är jag som inte förstår hur briljant texten är, att jag låter mitt medelklassiga obehag stå i vägen och hindra mig från att se författarljuset. Jag börjar tvivla lite på mig själv. Kan det verkligen vara så dåligt? Jag lägger ifrån mig boken igen och låter den ligga i några dagar innan jag kommer tillbaka och läser stycket igen. Litegrann hoppas jag att den första chocken och motviljan ska ha lagt sig, men det gör den inte. Jag tycker fortfarande inte att stora delar av boken är värd att publicera.

Till Broders försvar levererar hon faktiskt snygga oneliners genom hela boken, men hon känns ofta som en rebellisk tonåring som svär högt vid släktmiddagen och sätter kängorna på bordet bara för att visa att hon kan. Jag kan stundtals relatera till det (inte minst för att jag väldigt jobbig som tonåring), men det är först mot slutet av boken som Broder lugnar ner sig lite och låter sin skarpsinnighet och iakttagelseförmåga lysa igenom väggen av utstuderad likgiltighet och FUCK KÄRLEKEN. När Broder skriver om sin makes kroniska sjukdom och sin egen väg till att bli nykter blir jag berörd på riktigt. Boken tar sig efter ungefär tre fjärdedelar, och känns efter ett tag både uppriktig och välformulerad. Att sätta ett sifferbetyg på So sad today känns lite olustigt. Femman i högra hörnet speglar egentligen inte innehållet, för boken är inte medelmåttig. Den är en lysande tia och en sunkig etta, och efter att ha läst ut den vill jag lägga mig ner och sova av ren utmattning.

Katze Collmar

Publicerad: 2017-04-23 00:00 / Uppdaterad: 2017-04-21 16:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6920

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?