Krönika

”Da velger jeg å kalle deg drittsekk”

Med en stor förkärlek för nordiska språk och en minst lika stor förkärlek för tonårsskildringar är jag möjligen förutbestämd att falla pladask för den hyllade norska tv-serien Skam. Att vintern bestått i en lång räcka febrigt häckande framför datorn har väl också underlättat besattheten; jag har tittat och tittat om, läst artiklar, lyssnat på poddar och ja, till och med gjort fåniga Skam-quiz.

Seriens skapare, Julie Andem, var tidigt ute och försökte försvara sin målgrupp (specifikt 16-åriga tjejer) mot vuxnas moralism, och det gör hon nog rätt i. Samtidigt är det något klart häftigt i hur en norsk tonårsskildring, dess fiktiva karaktärer och deras beteenden just nu energiskt debatteras – även om det ganska ofta är en rätt efterbliven, hoppa på hypen-debatt – på svenska kultursidor.

Det finns grymt bra berättelser om unga människor, inte minst i bokform. Det är förstås sällan de ges den uppmärksamhet som Skam (välförtjänt, kan tilläggas) får just nu. Istället spelar barn- och ungdomskultur, trots att den kanske är den absolut viktigaste och bästa, ofta en underordnad och undanskymd roll.

På dagensbok.com är vi ganska bra på att skriva om ungdomsböcker och Y/A. Jag skulle kunna säga att det är något jag är stolt över, samtidigt som det faller sig så naturligt att det känns som ett lite löjligt statement. Som allt annat på sajten gör vi det ju för att vi gillar det, för att det är vad vi vill göra.

Och är det egentligen särskilt konstigt om vuxna kan verka ohälsosamt besatta av gymnasieungdomars kärleksbekymmer? Vi har ju trots allt alla varit där. Skam-ungdomarnas mer eller mindre vardagliga trauman är också våra mer eller mindre bearbetade trauman. Vi kan känna igen oss, jämföra oss, fantisera om att ha fått till den där coola repliken, vågat den där konfrontationen, eller bara tacka vår lyckliga stjärna att det åtminstone inte gick riktigt så illa den gången.

Man brukar säga om skräckfilmer att tittaren på en gång får uppleva filmhandlingens känslostormar och göra det hemma i sin egen trygga tv-soffa. Det är kanske lika sant för tonårens känslomässiga bergochdalbana för oss som har fastnat i Skam? Vi både får privilegiet att återuppleva känslokasten, pirrande förälskelse, hångel (åh, allt det där hånglet!) och utsatthet och slipper att återuppleva det på riktigt. Ibland med sorg. Inte så sällan med lättnad.

Skam ger också någonting som exempelvis att älta sina egna tonårsdagböcker aldrig kan ge (jo, jag är rätt skyldig på den punkten också), men som exempelvis Katarina von Bredow och Katerina Janouch gjort i varsin romanserie för unga: Skam byter perspektiv. I och med att tv-seriens olika säsonger har olika huvudpersoner framstår också karaktärerna på lite olika sätt. Den som bara är världens coolaste förebild i en säsong får betydligt fler nyanser i nästa. Den som agerar intrigerande skitstövel i en säsong visar sig ha sina skäl, och det som är ett himlastormande lyckligt slut måste likt förbaskad försöka hitta vidare i en ny vardag.

Den som säger att livet inte är så dramatiskt som på teve eller i böcker minns dåligt. Att där inte skulle finnas några lyckliga slut. För visst finns de, de där perfekta ögonblicken när man liksom upplever att man hittat hem med hela sitt jag (inte så sällan just i någons famn). Det är ju bara det att det aldrig slutar där. Att tiden inte stannar till, fast man kanske önskar att den gjorde det. Man måste gå vidare och magin, tja, den står sig inte alltid över natten, men den blir egentligen inte mindre magiskt för det.

Den går mest bara att återuppleva i alla dessa ljuvliga berättelser om unga.

Ella Andrén

Publicerad: 2017-01-17 20:00 / Uppdaterad: 2017-01-17 23:28

Kategori: Krönika

2 kommentarer

Bra recension, Ella! Jag är enig med dig i så många punkter om varför man som vuxen kan tycka så mycket om att se på ”Skam”. Helt plötsligt börjar jag minnas så mycket från gymnasietiden som jag hade glömt (eller förträngt?)… Och bara det i sig är så intressant! Och ja, ”åh, allt det där hånglet!” Det var tider… eller?! ;-)

Alex Oregistrerad 2017-04-24 08:27
 

Åh, minnen är opålitliga men oundgängliga …

Tack!

Ella Andrén Redaktionen 2017-04-24 17:04
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?