Diabolic är berättelsen om diabolen Nemesis, som är personlig livvakt åt Sidonia, dottern till en galaktisk senator. Diaboler är människoliknande varelser, men framavlade under grymma omständigheter och manipulerade till att vara brutala mördare, alltid redo att döda för sin ägares säkerhet. Det man får se från Nemesis uppväxt är plågsamt att läsa, och drar tankarna till de vidriga förhållandena kamphundar tvingas leva och slåss i. Diabolic är en brutal berättelse, och Nemesis bakgrundshistoria är bara början.

Kanske märker ni redan här att S.J. Kincaid har en tendens att dra åt det svartvita och övertydliga. Det hade nog gått att hitta ett mer originellt namn på en diabol än ”Nemesis”, och att kalla den galaktiska eliten för ”Grandokratin” och de fattiga massorna för ”opulensen” ger mig en känsla av att författaren tror att hon är lite smartare än hon egentligen är. Ordvalet är ju dessutom lite besynnerligt eftersom ”opulens” visserligen handlar om överflöd, men som regel avser positivt sådant: rikedom; yppighet.

En av ljusglimtarna i boken är Sidonia, som även fast hon äger Nemesis vägrar behandla henne som en ägodel eller slav. Nemesis är programmerad till att avguda Sidonia, i alla fall i början, men Sidonia älskar Nemesis uppriktigt och totalt. När diaboler efter några år förbjuds och ska kasseras som förbrukade ägodelar, vägrar Sidonia lyda och lyckas övertala sina föräldrar till att skona Nemesis liv. De där lyckliga åren med Sidonia invaggar både Nemesis och läsaren i falsk trygghet: man hinner förtränga den inledande brutaliteten och vänja sig vid aningen mindre blodspillan. När Sidonias pappa sprider vetenskapliga texter till Opulensen anklagas han av den djupt religiösa och vetenskapsfientliga Grandokratin för förräderi, och hamnar i onåd hos den galaktiska kejsaren. För att hindra senatorn från att fortsätta sprida ”hädiska irrläror” (fast mest för att plåga honom) beordrar kejsaren att Sidonia ska skickas till det kejserliga hovet och hållas som politisk gisslan. I smyg utarbetar Sidonias mamma och Nemesis en plan där Nemesis utger sig för att vara Sidonia för att rädda Sidonia från den sadistiske kejsaren.

Det fortsätter i en rasande fart därifrån. Politiska intriger, galenskap och lönnmord avlöser varandra i ett tempo som skulle få den mest intrigerande, hänsynslösa, och arvingemördande romerska kejsare att bli grön av avund. Det är en genomgående spännande berättelse som lyckas med att inte vara förutsägbar. Min största invändning är att Diabolic är onödigt brutal. De många scenerna med djurplågeri blir jag tvungen att skumma, och det blir lite tröttsamt i längden. Jag förstår att våldet fyller en funktion berättarmässigt, men när de flesta karaktärer blir brutalt mördade två meningar efter att de introducerats i boken så hinner man inte riktigt börja bry sig. Det blir bara blodigt. Å andra sidan har ju Game of Thrones visat att bestialisk brutalitet säljer, så S.J. Kincaid kanske är något på spåren.

Något som stör mig mer som en lite irriterande klåda genom boken är följande: Tekniskt sett utspelar sig nästan hela boken i rymden. Personerna i boken pratar mycket och ofta om skillnaden mellan Grandokratin (den styrande klassen) och Opulensen (den stora massan), och en av de stora skillnaderna är att de med pengar bor på stora rymdstationer eller rymdskepp, medan de utan pengar bor på planeter. Det känns ologiskt – livet på en rymdstation borde väl knappast vara överdrivet bekvämt? Men Grandokratins rymdstationer är så enorma och teknologiskt avancerade att de mer liknar palats, och har inga av de svårigheter som man tänker sig att ett liv i rymden skulle innebära. Det påpekas ofta att det är jättestor skillnad mellan rymdliv och planetliv, men det visas sällan hur skillnaden ter sig. När jag halvvägs genom boken fick veta i förbifarten att Nemesis aldrig varit på en planet, blev jag förvirrad och fick bläddra tillbaka eftersom jag hade förutsatt att herrgården hon bott på med Sidonia befann sig på en planet. Det är inte livsviktigt för handlingen, men jag tycker det visar på ett lite slarvigt världsbyggande. Det räcker inte att författaren säger att vi är i rymden, som läsare behöver vi få se det med egna ögon. Jag blir frustrerad när jag ständigt får höra om de hisnande skillnaderna i levnadsvillkor, istället för att helt enkelt bli visad dem och få avgöra själv.

Diabolic har dock tydliga styrkor också: förutom att det är spännande och hela tiden får en att vilja läsa ”bara en sida till”, så är huvudkaraktärerna ovanligt välskrivna. S.J. Kincaid har med Sidonia lyckats skapa en genomgående god och älskvärd karaktär, som trots det aldrig blir tråkig eller överdrivet helgonlik. Hennes kärlek till Nemesis, som själv också genomgår en karaktärsutveckling som heter duga, är så uppriktig och ärlig att jag, på riktigt, blir lite tårögd. Vill du läsa om kärlek som faktiskt övervinner alla hinder, skippa kärleksromanerna och läs Diabolic istället.