Brännmärkt är en ny dystopisk roman för ungdomar, men om någon tänkte att den bara är ytterligare en i högen av medelmåttiga dystopier som getts ut de senaste åren, så har hen väldigt fel. Det går inte riktigt att förneka att dystopier är det nya svarta i ungdomslitteraturen, och därmed tar popularitetskronan från vampyrromanen, men även om Brännmärkt delar många egenskaper med en ”vanlig” dystopi, så sticker den ut.

Adeline Theta lever i ett strikt hierarkiskt samhälle, där befolkningen som blivit kvar efter hundratals år av miljöförstöring, epidemier och naturkatastrofer har delats in i tio rang. Adeline tillhör Theta, den åttonde rangen, och driver tillsammans med sina systrar och sin alkoholiserade far en köttaffär. Hennes liv består av att slita med att stycka kött, och hoppas att Imperiets soldater (rang: Gamma) och deras maktmissbrukande general inte ska ta ut sitt klasshat alltför mycket på henne och hennes närstående under sina godtyckliga inspektioner. Vänskap över ranggränserna är strikt förbjuden, och bestraffas med döden.

Såhär långt kan man nog känna igen drag från många andra dystopier: den extrema indelningen i namngivna samhällsklasser som alla har en specifik uppgift förekommer till exempel både i Pierce Browns Rött uppror, Ceremonin av Kiera Cass, och även i Huxleys klassiker Du sköna nya värld. Den tuffa hjältinnan som bara vill överleva och skydda sin familj, men istället dras in i maktspel och tvingas att kämpa inte bara för sin, utan alla sina jämlikars, överlevnad känns igen från till exempel Katniss i Hungerspelen, medan de högteknologiska aspekterna av Adelines infiltration drar tankarna till Kincaids Diabolic.

Trots att det går att hitta många likheter med andra böcker som släppts det senaste decenniet är Brännmärkt något av en unik skapelse. Edfeldts världsbyggande slår orimligt populära Pierce Browns scifi-universum med hästlängder. Personutvecklingen Adeline går igenom kan mäta sig med Katniss, och sopar helt banan med den onödigt brutala Diabolic.

Bara en sån sak att hjältinnan i en episk dystopi får mens känns som något att hylla Brännmärkt för. Trots att det är en så liten detalj, så är det något som hälften av jordens befolkning måste hantera, och som inte lär hantera sig självt bara för att man befinner sig i en dystopisk framtidsskildring. Edfeldt har även hanterat könsaspekten med bravur – i Brännmärkt spelar din rang roll, inte ditt kön eller vilket kön du gillar att ligga med. Adeline har haft romanser med både killar och tjejer, och det är ingen stor grej. Det är bara så det är.

Även om man struntar i de ideologiska aspekterna av Brännmärkt, så är det oerhört spännande läsning. Jag hoppas innerligt att Edfeldt håller på med en uppföljning, för jag kan inte sluta tänka på Adeline och hur det går för henne. Edfeldt hör till en ny generation begåvade svenska författare, och jag kommer följa hennes skrivande med spänning.