När jag tänker dystopisk litteratur är Brave New World och George Orwells 1984 de första titlar jag kommer att tänka på. Dystopier är en genre som tilltalar mig oavsett om det handlar om film eller litteratur, ändå hade jag tills nyligen inte läst någon av dessa böcker. Nu är åtminstone ena halvan av reparationsarbetet avklarat.

Brave New World utspelar sig A.F. 632, det vill säga 632 år efter tillkomsten av Henry Fords T-Ford (1908), med andra ord 2540 enligt vår tideräkning. I det samhälle som beskrivs uppmuntras medborgarna att vara sexuellt promiskuösa. Dock får man inte föda barn, dessa produceras istället i mångdubbla kopior i provrör där alla har en förutbestämd klass och alla konditioneras till att bete sig som man förväntas i samhället. Man skall heller inte hålla sig med en partner utan helst ha flera och dessutom byta ut dem så ofta som möjligt. Man skall ägna sin fritid åt kollektiva nöjen och avancerade lekar och man skall tillbringa så litet tid som möjligt ensam.

Om man mot förmodan skulle känna sig olycklig någon gång så skall man genast se till att få i sig en dos "soma", en drog som tar en på en tripp in i euforins värld. Stabilitet är ett honnörsord, samhället strävar efter att befrämja ett statiskt lyckoläge hos individerna och man uppmuntras till att konsumera så mycket som möjligt. Redan som barn har de konditionerats genom enkla rim med de värderingar som samhället står för.

In i detta samhälle är Bernard Marx född, men han känner att han inte passar in. Han är olycklig och vill inte ta sina doser soma, han värnar om sin rätt till ensamhet och betraktas allmänt som en udda figur. Det går rykten om att det kommit in alkohol i hans provrör. På sin semester har han i egenskap av psykolog fått tillstånd att åka till ett av de få reservaten där "vildarna" bor. Med sig från reservaten får han en kvinna och dennes son. Kvinnan är född i den "civiliserade" världen men har blivit strandsatt i reservatet, medan sonen är född i reservatet och längtar till civilisationen eftersom han känner att han inte passar in. När han äntligen får komma till den civiliserade världen blir det minst sagt något av en kulturkrock där den civilisationen och den primitiva världens värderingar ställs mot varandra.

Det som kan kännas litet surt när man läser Brave New World är att konceptet som boken bygger på har återanvänts så ofta att det vid det här laget känns gammalt och förlegat. En usel film som Demolition Man är bara ett exempel på skräpkulturella verk som har återanvänt det här konceptet. Dock är det bara formen, skalet som är prostituerat, bokens essens, de frågor Huxley för fram i ljuset och det han har att säga är fortfarande aktuellt och tveklöst av intresse. De två världar Huxley ställer mot varandra i den här boken är inte den vita mot den svarta, så endimensionella är de inte, det finns gråtoner.

Brave New World lyckades inte riktigt svara upp mot de höga förväntningar jag hade, men den är tveklöst en fruktansvärt bra bok som gjort sig förtjänt av sin klassikerstatus. Så nu när jag lyckats reparera skadan kan jag inte annat att rekommendera er som inte läst Brave New World att göra detsamma.