Recension

: Resandefolket
Resandefolket Bo Hazell
2002
Ordfront
8/10

Lysande om en av Sveriges etniska minoriteter

Utgiven 2002
ISBN 9173246824
Sidor 430

Om författaren

Bo Hazell har sedan 1969 arbetat på Sveriges Radio. Han har producerat en lång rad reportage om resande. 2002 kom boken ”Resandefolket”.

Sök efter boken

Att Sverige är ett etniskt homogent land är en myt som myndigheterna har odlat under lång tid. Men likafullt är det en myt, som först under senare år har börjat få ett officiellt erkännande. Makthavarna har också börjat be om ursäkt för det förtryck som staten har utsatt många människor för, enbart för att de har tillhört en etnisk minoritet.

En av dessa etniska minoriteter, och den i stor-Sverige kanske minst kända av dem, är de som kallas för resande, eller resandefolket. Att så få har hört talas om dem – annat än i mycket nedsättande former – är något som Sveriges Radio-journalisten Bo Hazell nu vill råda bot på.

Helt okända är nu inte de resande. Under lång tid florerade fördomarna gentemot dem, och de var då kända under öknamnet tattare. Tattare var smutsiga, kriminella, lösaktiga, farliga. Än idag kan många äldre dra sig till minnes att de har hört det ordet, och vad de brukade förknippa med de människorna. Men på 1970-talet försvann tattarna, menar Hazell. Fast egentligen inte. Det var bara skriverierna och öknamnen som försvann. Folket lever än idag vidare. I Sverige finns omkring 15-25 000 individer än idag. Och runt om i Europa finns många fler.

På sätt och vis är de resande besläktade med romer, och kulturerna liknar på många håll varandra. Men samtidigt är romer och resande två olika etniska grupper, åtminstone i somliga länder. I den här boken skildras de resandes kultur, så som de själva ser den. Hazell har pratat med många resande landet över om allt från förföljelser och tvångssteriliseringar, till myternas och litteraturens ”tattare” och deras egen kultur.

Hazell ger sig också in i en tvekamp med forskare som skrivit om de resande. Ett exempel är en kvinnlig svensk forskare som forskat om dem – utan att ens prata med dem själva. Det huvudsakliga källmaterialet hon har använt för sin forskning är dessutom uppgifter från polis och rättsväsendet. Inte konstigt då att den bild hon tecknar blir att de resande var ett grovt kriminellt folkslag. Men som man ropar får man ju svar, menar Hazell. Vilka resultat skulle man nå, om man på samma sätt använde svensk kriminalvårdsstatistik som underlag för att studera den svenska kulturen? Det är en varm och mycket välskriven skildring, som varvar ”teoretiska” och analyserande delar, med intervjuer med olika personer som författaren har varit i kontakt med. Hazells verk är en välgärning då det låter ett förtryckt och diskriminerat folk komma till tals. Kanske kan den lyckas skingra några av myterna om det toleranta och solidariska storsvenska välfärdssamhället.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2002-07-25 00:00 / Uppdaterad: 2012-10-25 10:21

Kategori: Recension | Recension: #615

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?