Recension

: Politiska fiktioner
Politiska fiktioner Joan Didion
2016
Atlas
6/10

Det politiska spelet

Utgiven 2016
ISBN 9789173895408
Sidor 371
Orginaltitel Political fictions
Översättare Anna Lindberg och Magdalena Sørensen
Först utgiven 2001

Om författaren

Joan Didion föddes 1934 och växte upp i Sacramento, Kalifornien. Hon är till yrket författare, journalist, dramatiker och essäist, numera bosatt i New York. Översatt till svenska finns bland annat romanerna Lagt kort (1971) och Bönbok för en vän (1978), liksom Ett år av magiskt tänkande (2006), Kalifornien: min historia (2006) och Att lära sig själv att leva (2008).

Sök efter boken

Trots att den handlar om de amerikanska valrörelserna mellan 1988 och 2000 dimper den svenska översättningen av Joan Didions Politiska fiktioner ner lite som ett svar på brännande aktuella frågor. Det är bara dagar tills Donald Trump svärs in som USA:s fyrtiofemte president och vi verkar fortfarande hålla på och bearbeta ”chocken”. Vad var det som hände? Hur kunde en plump, lögnaktig superriking framstå som en rimlig ledare för världens mäktigaste land?

I Politiska fiktioner heter valvinnarna visserligen George Bush, Bill Clinton och George W Bush, men det är egentligen inte det centrala. I fokus för Didions texter står istället det politiska spelet, den politiska klassen eller eliten om man så vill – de politiska, ekonomiska och mediala makthavare som behåller makten som en intern angelägenhet, där ideologier och väljare spelar en försvinnande liten roll.

Ja, visst låter det i stort sett som de förklaringar som getts de senaste månaderna till Trumps framgångar? ”Eliten” har inte lyssnat till folkets ”oro”. Hör man till exempel på den partiledardebatt som hölls i riksdagen häromdagen tycks deltagarna pricka in alla de kodord som Didion skriver om, de som i själva verket ska signalera att man har fattat nu att ”vanligt folk” faktiskt är hjärtligt trötta på minoritetsrättigheter och identitetspolitik av olika slag. Nu ska man ställa krav, kräva motprestationer, ta ansvar och hårdare tag.

Detta kommer knappast att lösa något. Inte att minska något ”utanförskap”. Fast ärligt talat kommer Didion knappast med några konstruktiva lösningar heller.

Här kommer vi till den mindre aktuella och nog faktiskt dominerande sidan av Politiska fiktioner. Den är en mycket detaljerad, inte sällan raljerande, skildring av det politiska spelet mellan 1988 och 2000 och, tja, det är faktiskt ganska länge sedan. Mängderna av namn och företeelser är ganska svåra att följa om man inte såväl följde som minns dessa valrörelser mycket väl (själv var jag åtta år 1988). De ingående personangreppen på den ena eller andra politiska skribenten känns inte heller särskilt spännande, eller ens sympatiska, att läsa så här 15 år efteråt, och den allmänt hyllade stilisten Didion måste jag säga går mig lite förbi. Kanske har det med översättningen att göra, kanske bara med att jag inte riktigt greppar sammanhanget kring hennes vassa ironier.

Bitvis har förstås det som numera blivit historieskrivning intresse. Didion menar till exempel att skandalerna kring Bill Clinton, som till så stor del fortfarande ligger hans hustru i fatet, egentligen aldrig intresserade det amerikanska folket nämnvärt, utan var en produkt av det politiska etablissemangets upprördhet och politiska motvilja. Hon påpekar också, lite i förbifarten apropå George W Bushs konservativa kristendom, hur religiösa inslag som ”in God we trust” på amerikanska sedlar eller ”one Nation under God” i trohetseden i själva verket är sentida tillägg. Om de här nykonservativa strömningarna, som tycks gripa omkring sig såväl i Europa som i USA, hade jag gärna läst mer.

Kärnproblemet i Politiska fiktioner handlar, som jag uppfattar det, ändå om varför ”USA:s största parti”, den tysta majoritet som inte ens orkar bry sig om att rösta, inte gör det. Om vad som egentligen skulle kunna få dessa ickeväljare att tro på demokratin tycks Didion inte ha särskilt mycket alls att säga. Hon pekar ut vad som är fel på amerikansk politik, men hon presenterar egentligen inga alternativ. I Politiska fiktioner är den tysta majoriteten fortfarande tyst.

Ella Andrén

Publicerad: 2017-01-18 00:00 / Uppdaterad: 2017-01-16 20:40

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6822

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?