Victoria var så självklar. Då, på högstadiet. När de var ett kompisgäng som alla skulle söka till gymnasiets estetiska program. Hon behövde aldrig fundera på vem hon var, eller vad andra tyckte om henne. Hon bara var.

Nu, när gymnasiet börjat, verkar allt så mycket mindre självklart. Hon går teater-estet, och hon vill ju så gärna, men är hon ens bra? Tycker de nya klasskompisarna verkligen att hon håller måttet?

Det är då Jack dyker upp i bilden. En före detta pojkvän, som flyttat tillbaka till stan och uppenbarligen är intresserad av att få ihop det med Victoria igen. Hon ser ju hur snygg och charmig alla andra tycker att han är, och visst, varför inte? Jack är kanske inte världens mest pålitliga, men hon kan väl ta hand om sig själv? Hon är väl gammal nog att bara ha lite oseriöst jäkla roligt?

Ganska snart blir det emellertid svårt att hantera Jacks krav. Han liksom tränger sig in i hennes liv, presenterar sig som hennes pojkvän för folk, dyker upp oinbjuden hos hennes kompisar. Victoria blir irriterad, men är också så medveten om de där blickarna, bekräftelsen från människor omkring dem. Vilket snyggt par de är.

Klättra uppåt är Katarina von Bredow tredje, fristående del i en trilogi med växlande huvudpersoner. I Släppa taget stod Victorias klasskompis Elsa i centrum, och i Tappa greppet hennes bästa vän Hampus. I den senare spelade Victoria minst sagt en stor roll, och jag gillade henne redan då. Eller kanske snarare hennes dilemma, det att hennes bästa kompis plötsligt sade sig vara kär i henne.

von Bredow tecknar ju de där känsliga lägena och nyanserna så fantastiskt bra. Också här är det en relation som inte vill hålla sig inom det hanterbara, vilket väl är typiskt för, tja, kanske mänskliga relationer över huvud taget, men alldeles särskilt relationer och känslor när man är ung. Victoria är ju egentligen hela tiden medveten om att Jack och hon inte har någon framtid. Hon bara tar för givet att han ska begripa det också, vilket riskerar att ta en ände med förskräckelse.

Dramatik finns här sannerligen, men jag tycker också väldigt mycket om den plats Victorias vardag i skolan får ta. Det gäller särskilt pjäsarbetet de håller på med på teaterlektionerna, där Victoria kämpar med sin gestaltning av den gifta 1950-talskvinnan Ingrid. Är det möjligt för henne att glömma bort sig själv, att sluta se sig själv genom andras blickar, och bara leva sig in i en annan människa? Att bara vara?