Jag vet inte så mycket om elvaåriga killars inre liv, det ska erkännas. När Katarina von Bredows nya roman visar sig ha just en sådan till huvudperson är jag därför lite kluven. Jag älskar ju hennes förmåga att skriva om unga tjejer, om kärlek, sex och sociala relationer, så det känns i hela kroppen. Vill jag verkligen läsa om en kille på mellanstadiet?

Svaret är förstås ja. Och jag ska aldrig mer uttala mig nedvärderande om elvaåringar.

Men det är första gången von Bredow skriver för ”mellanåldern” (typ 9-12-åringar). Det är också första gången hon skriver om en kille (i första delen i vad som ska bli en trilogi med tre olika huvudpersoner i samma klass). Att hon vågat sig på detta nu, berättar hon i en intervju i P4 Mötet, beror på att hon har en son i den här åldern som hon pratar mycket med.

Det måste vara bra samtal, för det här känns precis rätt. Elvaårige Andreas, huvudpersonen i Du & jag, har förstås delvis andra problem än von Bredows tidigare huvudkaraktärer, men de är precis lika nyansrikt skildrade, precis lika tagna på allvar.

Först är det ju det här med Alicia. Andreas gillar henne. De går i samma klass, bor i samma område och har sällskap till skolan. På vägen står de varandra nära, men när de kommer fram till skolan är Alicia en annan. Smiter in på toa för att sminka sig, gör allt för att hänga med klassens coola, med Ida, Olivia och Kevin, fast de långt ifrån alltid är särskilt trevliga mot henne. Och skol-Alica är inte alltid särskilt trevlig mot Andreas.

Han är ju lite töntig och egentligen inte helt otrygg i det. Hans föräldrar är lärare, han gör sina läxor och skriver bra på proven. Är hygglig och välartad (gud vad man bara vill krama sådana här huvudpersoner och viska hur mycket de vinner i längden!), och hade förmodligen bara fortsatt att vara det om han inte en dag fått syn på det där sms:et i pappas kvarglömda mobil. Pappa som ska föreställa jobba över och har gjort det så väldigt mycket på senare tid. ”Blir lite sen”, står det.” Släpp in dig själv, kommer så fort jag kan. Love u.” ”Love u”? Var är pappa egentligen? Och med vem?

Jag läser sällan mellanåldersböcker. Min fördom om dem är att de är ganska ytligt handlingsorienterade, språkligt förenklade och liksom torftiga. Det är fotboll eller hästar eller fantasyäventyr och däremellan någon som blir osams med sin bästis och sen sams igen. Du & jag är raka motsatsen till allt det där.

Visst händer det saker här också. Andreas tvingas plötsligt försöka ta reda på vad pappan egentligen håller på med. Han tvingas inse att föräldrar är människor på ett sätt som också går utanför själva föräldraskapet, och hans oro och ilska över hur de kan bete sig blir en drivkraft som försätter honom i nya, spännande och komplicerade situationer.

Det är långt ifrån entydigt. Att bli rubbad ur sin bana kan ju också vara bra. Att bli förbannad, att sätta ned foten, att helt plötsligt ta en oväntad väg. Att låta människor omkring en förvåna en. Att kanske till och med förvåna sig själv.

Nästa del i trilogin är tydligen tänkt att ge Alicias perspektiv på vad som händer sen. Det kommer att bli spännande, för det är inte bara den första förälskelsen som gör relationen mellan henne och Andreas ibland hjärtskärande kontrastrik. Ännu mer nyfiken är jag på vems den tredje ståndpunkten kan tänkas bli.

Jag undrar också om det här med flera perspektiv och killar som huvudpersoner kan tänkas få någon mer fortsättning? Den variant av von Bredows romaner jag i så fall skulle önska mig vore ju en som gav Arvids version av handlingen i Som jag vill vara. Kanske om några år, när den där sonen hunnit bli byxmyndig?