Recension

: Han & dom
Han & dom Katarina von Bredow
2015
Rabén & Sjögren
9/10

Upp, upp – och sen då?

Utgiven 2015
ISBN 9789129690699
Sidor 293

Om författaren

Katarina von Bredow (född 1967) debuterade 1991 med ungdomsromanen Syskonkärlek. Romanerna Hur kär får man bli? och Som jag vill vara fick förstaplatsen i Bokjuryns landsomfattande omröstning år 2004 respektive 2007. Förutom ungdomsböcker har von Bredow även skrivit två barnböcker, Hur man gömmer en mammut (2001) och Ett magiskt misstag (2002).

Sök efter boken

Jag tycker att jag läst flera bra ungdomsböcker precis innan jag slår upp Han & dom, den sista fristående delen i Katarina von Bredows trilogi om mellanstadieelever. Ändå känns det nästan som en uppenbarelse, som att sjunka ner och flyta i perfekt tempererat vatten, hennes språk och blick för unga människors vardag. Det är så bedrägligt enkelt, så klockrent rakt och träffande.

Ta bara romanens allra första stycke, på inget sätt spektakulärt men en vardaglig bild som både sätter tonen och har flera bottnar:

Så här sent på sommaren är huden på fotsulorna tjock och sträv som skinnet på en elefant. Men resten av Kevin liknar snarare en panter. Han känner sig i alla fall som en panter när han tar sig uppåt i den gamla eken. Först till stället dit han alltid klättrade när han var liten, sedan vidare förbi stumpen efter den torra grenen som kunde ha kostat honom livet förra sommaren, och så ännu högre, upp till ställen där barken känns yngre och slätare under händerna, och där kittlingen och suget i magen ökar för varje gång han kastar en blick neråt.

Det är så många element som drar in mig i det här stycket. Minnen av mellanstadieelever i skolbiblioteket på ständig jakt efter mer fakta om spännande djur; deras snusförnuftiga ”när jag var liten” som man som vuxen blir så bubblande full i skratt av, och så förstås sommarfötterna och den där självklara känslan att vara i sin kropp, att känna och prestera med en glädje som ogärna överväger konsekvenser.

Det är förstås också en träffande bild av huvudpersonen Kevin, som precis ska börja sexan och är klasskompis med Andreas och Alicia från trilogins tidigare delar. Trädklättrandet återkommer i romanen, men har också med Kevins – och säkert många pojkars på gränsen till tonåren – tendens att leva i nuet att göra. Kevin tittar framåt och uppåt, dit han vill. Vad som ska hända sen är han inte fullt så bra på att överblicka.

Så det är väl inte helt smart av Kevins pappa att låta honom ta med mopeden han fixat upp åt honom in till stan från sommarstugan, mot löfte om att bara köra på gården. Såklart blir frestelsen för stor att ta ut den bara en liten sväng för att visa kompisarna. Såklart måste de få provköra bara en liten vända. Och såklart går det riktigt åt helvete.

Det som händer tvingar Kevin inte bara att hantera konsekvenser med stort K. Han blir också, för kanske första gången, tvungen att se sig själv och sin roll i klassen med andras ögon. Vem tänker de egentligen att han är? Vilka är över huvud taget hans vänner när det väl kommer till kritan? Och vad i hela friden ser Alicia i den där musige Andreas – är det inte dags att hon får upp ögonen för Kevin igen?

Jag kan faktiskt inte påminna mig att von Bredow skrivit några killkaraktärer som är ens hälften så bitchiga som hennes Queen Bees, klassens isiga drottningar, kan vara. De populära killarna är som Kevin självklara, oreflekterat coolast med en rörlighet de bara tar för givet. Inte minst därför blir det intressant när den där självklarheten skakas i grunden.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-03-24 00:00 / Uppdaterad: 2015-03-22 12:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6068

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?