Margareta av Antiokia, en av virgines capitales, ledsagar en in i diktsamlingen. Kraft har i I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker (2003) skrivit om helgonet som besegrade draken genom att låta denne sluka henne och därefter förvandla sitt kors till ett träd som sprängde drakens buk. Nu skriver hon om henne igen. Hon skriver om Margaretas berättelse. Istället för att träda in i drakens buk med ett kors gör hon det tomhänt. Ur intet skapar hon en tång, Apollonias tång. Med denna genomborrar hon drakens skalle, träder tången genom dess strupe och drar ut drakoniten, stenen med kristalliserat ljus draken gömmer i sin tallkottkörtel. Margaretas berättelse blir inte ändrad, endast dubblerad, exponerad ytterligare en gång: ”Margareta böjer ner sitt huvud och låter sig slukas, frivilligt, denna andra gång”.

Redan i I ständig hög konversation skrev Kraft om Margaretas berättelse. Hon lät korset bli ett träd som sprängde draken. Margaretas helgonberättelse skrivs konventionellt så att korset i Margaretas hand irriterade drakens mage, så han spottade upp henne igen. Margateras berättelse blir genom Randfenomen inte bara dubbelexponerad, utan trippelexponerad, en sorts triptyk.

Randfenomen behandlar myten. Myten om Margareta; om Kybele, livsgudinnan; myten om bina. Kraft gör nedslag i olika vändpunkter. Tiden då Kybele kan återkomma, då Kybele väntar på att åter få ta plats, skymten av Kybele.

Demonen som jagar Kybelemaskerna måste vara tusentals år och handen, bilden av demonens hand, har jag ärvt. Det är denna tids arv. Modern är fördriven, men demonen slutar inte jaga, slutar aldrig springa utanför tid och rum.

Diktsamlingen utspelar sig i parallella skeenden, tider, vändpunkter. Allt sker i mellanrum, gliporna. Margareta blickar framåt, bläddrar sig tillbaka till 1400-talet. År 195 blickar jaget fram mot Margareta och peridexionträdet. Uppställningen av dikterna, först:

Sedan:

För att vända åter till det första.

I Randfenomen utforskas bestiariernas värld: peridexionträdet, monocerus, draken. Den stora bidöden äger rum 2022 – 2028. Kanske framtida bestiarier kommer beskriva bina. Deras samhällen, honungen, drottningen högst i hierarkin. Kybele.

Kraft skriver med ett magiskt skimmer. Mytens språk och bilder lever i hennes dikter. Den sista sviten i triptyken, ”Resterna av Kybele (Den stora bidöden 2022 – 2028 Kümmernis, Débarras, ^)”, blandar mytens språk med det vardagliga. Blandar apokalypsens tyngd med humorns lätthet:

Quuuii talar till det oidentifierade helgonet som om det vore hela mänskligheten, som om Débarras skulle kunna stå till svars för allt det oidentifierade helgonet försökt väcka människornas insikt om: så orättvist, känner Kümmernis, och alla dessa tusentals reinkarnationer, bara för att uppleva en Yttersta domen-scen med ett psykedeliskt dött bi som domare.