Mela rövades bort av berget när hon var åtta och ända sedan dess har hon längtat tillbaka, inåt, nedåt. Hon har byggt sitt liv kring ett hål som finns lika mycket inuti som någonstans precis utom räckhåll, ett löfte om varm trygghet och skräckinjagande magi; hon söker detta och tvingas leva livet som i en annan dimension där drömmarna om nätterna glider in i dagarna och gör verkligheten mörkt flytande. När en nära vän och släkting går bort flyttar hon tillbaka till den bygd hon växte upp i, kanske för att sträcka sig efter det lilla strå av trygghet som finns kvar där i form av hennes mamma Katja och dennes partner Tatu, men också, såklart, för att få svar, på varför livet blev som det blev, vad som egentligen hände, och hur hon ska fortsätta vidare.

Så rullas uppväxten upp i ögonblicksbilder som sömlöst smälter ihop med nuet: längtan till det svarta och mörka, närheten och distansen till mamma Katja, att vandra i skogen och känna sig mer hemma än någon annanstans, samlandet på djur och deras namn på latin, skolkorridorerna med sina trånga regler där en person som Mela måste balansera på en tunn, tunn tråd för att inte riskera att falla ner i avgrundshålet av allmänt åtlöje. Och Sasja, brodern som kommer när Mela är precis på väg att bli tonåring, som hjälper henne i hennes försök att på olika sätt ta livet av sig, som barnlekar som alltid kommer av sig. Vuxna Mela vankar av och an i den stuga hon växte upp i, gräver och gräver sig djupare in i berget tills det blir så trångt att det inte går att ta sig tillbaka ut.

Andrea Lundgren fick 2022 Mare Kandre-priset och i denna hennes senaste roman skiner Kandres värld och språk igenom kanske mer än någonsin i Lundgrens författarskap. Det suggestiva, de nära, nära ögonblicksbilderna, relationerna till andra människor som alltid är outtalade, komplexa och samtidigt självklara som smältvatten, språket som likt en ångvält mejar ner läsaren i exakthet och osentimentalitet och samtidigt lämnar denne stående lite vid sidan av – allt finns här. Ändå är Lundgren och Den underjordiska solen helt sitt eget: här finns myten, floran och faunan och den berättande traditionen som en genomgående ton i bakgrunden, precis som i Lundgrens andra verk och även om texten är något stängd på ett berättande plan (När händer saker och ting? Vad är verkligt? De väsen som uppträder som syskon till Mela då och då, finns de?) sträcker Lundgren ut en hjälpande hand till läsaren i form av länkar till verkligheten. I slutet tillåts man landa i förståelse för vad det egentligen är som berättats för en, man kan koppla det till något som går att känna igen sig i.

Men frågan är om inte bokens styrka ligger i det som inte går att förstå på ett intellektuellt plan, de delar av boken när socialrealismen får stå vid sidan av och ge plats åt återberättelser av hemska myter, av dikter från röster som lockar och sprider ut sig över sidorna, om Melas ångestridna nätter när hon gräver sig djupare och djupare ner i underjorden. Om jag hade fått önska mig något mer av denna märkliga och intensiva bok så hade det nog faktiskt varit det: mer och märkligare, tack.