Kanske att jag någon gång reser till Venice Beach i Kalifornien och tar in på Cadillac Hotel, en skär trevåningsbyggnad med brandstege längs fasadens kortsida. Kanske finner jag det även lockande att inhysa just ”Room 410″ och sedan, efter att ha studerat rummet, dess utsikt och packat upp några av mina saker, gå ut igen, korsa gatan och sätta mig ned för att läsa en bok på caféet mittemot. Väl så långt, vore det kanske inte rentav rimligt om den bok som jag läste ur var A Little Book on the Human Shadow av Robert Bly?

Mattias Fyhrs bok Skitigt vackert mörker. Om Mare Kandre inbjuder ett hängivet fan likt mig själv att ge sig i kast med sådana vallfärder i spåren av författaren Mare Kandres liv. Mare Kandre (1962-2005) debuterade i mitten på åttiotalet med det prosalyriska verket I ett annat land och har ofta beskrivits som den kaxiga punktjejen vars säregna språk fick den Svenska akademien att buga. Kandre var tjugotvå år då hennes debutbok utkom på Bonniers förlag, därefter utgavs ytterligare tio verk innan hon gick bort 2005. Kandres författarskap har räknats till de största i sin generation.

Fyhr gör inte anspråk på att ge en heltäckande bild av Mare Kandres liv utan boken är koncentrerad kring hans kontakt med Kandre, dels i egenskap av litteraturvetare under i första hand arbetet med avhandlingen De mörka labyrinterna. Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel (2003), dels i egenskap av hennes vän. Det är frågan om en tidsperiod på sju år, likväl täcker den in en mängd detaljer som spänner över en längre tid. Bland annat får läsaren veta att Kandre befann sig på det i inledningen nämnda hotellet under början av nittiotalet. De dokument med koppling till händelsen som Fyhr presenterar; ett aldrig postat vykort, en anteckning av Kandre i nämnda bok av Robert Bly, mail från Kandre och från hennes mor, visar även att den berättelse som inleder novellsamlingen Hetta och vitt (2001) är baserad på en händelse ur Kandres liv. Det hotell som kvinnan i novellen bor i är skärt och vad läser hon på caféet tvärsöver gatan om inte just ”EN LITEN BOK OM DEN MÄNSKLIGA SKUGGAN.”

Att få tillgång till information av det här slaget är naturligtvis välkommet av en stor mängd Mare Kandre-entusiaster. Skitigt vackert mörker är den första bok som har skrivits om Mare Kandres person. Entusiasterna bör dock vara medvetna om att bokens ramverk, Fyhrs kontakt med Kandre, är dragen till sin yttersta spets och att boken därmed innehåller information och detaljer som emellanåt känns avlägsna en bok om Kandre. Vid en första genomläsning frågar jag mig exempelvis vad mail mellan författaren Alexander Ahndoril och Fyhr, liksom inskannade dedikationer och vykort dem emellan, har i en bok om Kandre att göra. Då jag senare går tillbaka i Fyhrs text finner jag att kopplingen består i att Ahndoril är den person som i egenskap av vän till dem båda förmedlade Kandres kontaktuppgifter och på så sätt ingår i det sammanhang som Fyhr har haft för avsikt att fånga. Därtill finns en hel del information om Fyhr själv, främst om hans arbete, men också om exempelvis hans familj. Likt boken i stort presenteras den informationen, förutom genom kontakten med framförallt Kandre och kortare kommentarer, genom fotografier, inbjudningar till olika tillställningar, vykort och tavlor. Ett exempel som både stör och roar mig är ett foto på Fyhr i sin ungdom, med pigg uppsyn och spretigt hår samt en t-shirt som det på vertikalen (likt en slips) står ”LOVECRAFT” på. Bredvid och i kant med fotot förekommer en teckning på två betydligt hårdare punkare utförd av Kandre år 1979. Bespara mig! vill jag utropa, men är samtidigt lite tagen av Fyhrs extremt nördiga konsekvens.

För att återgå till de detaljer ur Kandres liv som framkommer i och upptar den större delen av Fyhrs bok, i form av mail, inspelade intervjuer, foton, målningar med mera – samtliga presenterade i originalform – väcker de motstridiga känslor hos mig. Mina invändningar är dock inte enbart riktade mot Fyhrs bok utan även mot de impulser som framkallas hos mig själv. Jag finner mig exempelvis omedelbart entusiastisk över vetskapen om att Kandre tränade jympa på Sports Club, men ganska snart handfallen inför detsamma och för att inte säga irriterad över att överhuvudtaget känna någonting inför ett sådant faktum. Varför är det just en sådan detalj som dröjer sig kvar? Något liknande kan jag stundtals uppleva inför ”statusuppdateringar” på Facebook, ”tweets” på Twitter eller den uppsjö av bloggar som spottar ur sig den ena trivialiteten efter den andra. Med det menar jag inte att vare sig nämnda forum på Internet eller Fyhrs bok enbart innehåller trivial information. Vad jag menar är att det i bägge fall är frågan om ett myller av information som mottagaren tvingas att sålla i och där detaljer som vanligen tillför ytterst lite i förlängningen drar åt sig stor uppmärksamhet.

Bland de avsikter med boken som Fyhr anger nämns just viljan av att göra den så pass fylld av information att innehållet blir något rörigt, i syfte att som Fyhr skriver, ”ingen ska tro att de har fått ’den enda’ sanningen om Mare.” Jag köper delvis hans resonemang och finner även något sympatiskt i att den mängd information som presenteras lämnas tämligen ifred från analys och därmed lägger över ett ansvar på mottagaren att respektfullt förvalta den. Däremot finner jag det lika tydligt att Fyhr gärna vill, om inte ge sken av att presentera ”den enda” sanningen så åtminstone den ”sannaste sanningen” om Kandres liv och författande. Jag raljerar något, men min poäng är att uppgörelsen med forskare och kritiker, vilka enligt Fyhr har bidragit till en beklagansvärd mytologisering av Kandre och entydig bild av hennes verk, tillsammans med hans egen boks innehåll av originaldokument inflikat med hans åsikter om den relevanta läsningen av gotiska motiv i Kandres texter, i hög grad anspelar på att det finns en mer sann sanning om Kandre som kan styrkas genom autentiska citat av henne själv. Personligen är jag inte så säker på att det som folk, även de som är författare, hasplar ur sig till vardags nödvändigtvis uttrycker något väsentligt om deras verklighet, eller för den delen; om de verkligheter som de skapar.

Skitigt vackert mörker kan beskrivas som, förutom en mycket personlig och säregen redogörelse för sammanhanget kring en saknad vän och författare, ett intressant tidsdokument. Inte, som man kanske först kan tro, med avseende på att dess innehåll behandlar en bestämd tidsperiod ur det förflutna, utan eftersom dess form, liksom karaktären av det innehåll som presenteras, passar så väl i just denna tid. Det är smörgåsbordet av information, spelet med och fascinationen inför ”det autentiska” i hastiga formuleringar och privata fotografier, liksom de ytliga kopplingarna mellan liv och verk som gör att Fyhrs bok påminner mig om de fyra fönstren på min dator som jag i denna stund har öppna samtidigt: google, gmail, youtube och facebook. Där är så många intryck som samsas att jag har svårt att komma till ro i något bestående. Det behövs ju inte heller, jag hoppar så lätt vidare till nästa. Likadant med Fyhrs bok, detaljerna för sig inger ett ögonblickets fascination men stannar inte kvar, förankras inte i en djupare förståelse eller harmonisk bild. Skitigt vackert mörker presenterar en sorts ”twittrig” verklighet om Mare Kandre, en genomströmning av kommentarer som kortvarigt hänför.