Man kapitulerar inför Mare Kandres berättelser, precis som hennes figurer kapitulerar inför kärleken, ondskan, lockelsen.

För det är vad Hetta och vitt handlar om – inalles tretton noveller utan titlar – en odyssé genom ett av krig härjat Europa och möten med människor som drabbas av sig själva; soldaten som efter en massaker tar av sig uniformen och räddar ett spädbarn, kvinnan som i rädslan att åter bevittna sin egen uppväxt planerar döda sitt barn, flickan som lockas ut i skogen av något som kanske är hon själv. Situationer ställs på sin spets, det förflutnas blindgångare grävs fram och konturerna av en mycket osäker och självutplånande samtid tar form.

Det finns ofta något drömskt och ett starkt illusionistiskt drag i novellerna.

I en uppdagas det för en man, som efter att i sex år ha trott sig vara far till ett barn, resultatet av en flyktig relation, slutligen beslutar sig för att söka upp sin dotter, att allt är en bluff. Modern har "hämnats", skickat kort på grannens dotter och all den kärlek som mannen känt visar sig vara riktad ut i intet. Det är med grym precision som berättelserna avslöjar dessa livets ironiska intill outhärdliga nycker.

Kandre för sina små stycken framåt med en lyrisk säkerhet som är förbluffande. Hennes skicklighet kräver inte många ord för att frammana en äckelkänsla, ett vårlandskap, en hotfull stämning eller vad ni vill. Det är obestämt, tidlöst och utan plats på kartan, ändå befinner vi oss i dessa länder vi känner allt för väl från reportagen; bergens sluttningar, de rykande ruinerna, flyktingarnas köer.

Det är de namnlösas landskap, de som aldrig fick sin historia berättad, de som försvann mellan tevebildens flimmer och historieskrivarnas summeringar. Det är om dessa representativa människor Hetta och vitt handlar. Och det är vi som har förmånen att läsa.