När Kartago tio år efter Mare Kandres död ger ut ett album med tre serier som hon tecknade i sin ungdom, en tidig novell, samt en cd-skiva med outgivet material från de band som Kandre sjöng i så bör man kanske tolka det som en kärleksgärning. Något som man också kan förstå av Jonas Ellerströms intressanta efterord som sätter både serierna och musiken i relation till den hyllade författarinnans senare utveckling.

Den mer cyniskt lagde kanske ser det som en knappologisk ansats att samla ihop precis allt som rör Mare Kandre och publicera det oavsett kvalitet och vad hon själv skulle kunna haft att säga om saken. Som i Mattias Fyhrs bok Skitigt vackert mörker som kom 2012, där det ibland kändes som att det skulle vridas och vändas på minsta triviala e-postmeddelande för att utröna vad det kunde ha för betydelse i ett större sammanhang. Med det inte sagt att det skulle vara ointressant att få svar på vem hon var som person, särskilt i relation till hennes konstnärliga utveckling.

Men kanske handlar det om ett hopp om att få svar på frågan vad det var som gjorde att hon blev så bra nu när man inte kan fråga henne själv längre. Såväl i Punkserier som i Fyhrs bok anar jag också en vilja att lyfta fram hennes konstnärskap. Det blir inte fler böcker, men vi kan i efterhand följa hennes väg fram genom livet. Kanske leder det till att fler som inte känner till henne blir nyfikna på hennes verk?

Den första serien i Punkserier, den oavslutade the Roxy, är just en sådan. Punkserie. Den bygger på en ganska obskyr roman vid namn The Punk av Gideon Sams och följer denna till stora delar. Allt enligt Ellerströms efterord.

Att Kandre samtidigt gick på konstskola i London är lätt att se. Dels på grund av teckningarnas kvalitet som är habila, i svart och vitt utan halvdagrar och med snyggt utformade perspektiv- och bildlösningar, men även genom förtrogenheten med Londons punkscen. Vad som möjligen kan överraska är hur platt själva texten är. Om det beror på att hon är trogen förlagan eller att hon inte hade nått längre i sin litterära utveckling är svårt att säga. Om det är det senare är det desto mer remarkabelt att hon bara några år senare skrev en så pass litterärt mogen bok som I ett annat land.

Den småmakabra kortnovellen Herr X som publicerades 1981 i fanzinet Kludd är kanske inte så märkvärdigt utförd men man kan här ana något av Kandres gotiska böjelser.

Däremot är serien Dumheten om ångest och psykvård mycket stark och pekar mer tydligt mot det Kandre senare skulle åstadkomma på temat utsatthet. Den tolv bilder långa färgserie utan titel med Ikaros-tema som kompletterar samlingen är inte heller dum.

Till sist måste jag dock ställa mig frågan vad det egentligen är jag ska bedöma? Ska jag glädja mig åt det faktum att förlaget har ställt samman den här samlingen som present åt Kandre-älskarna – eller ska jag bedöma hennes ungdomsalster, som hon själv inte bett om att få återpublicerade, i något slags jämförelse med hennes mogna verk? Om något, så är det rimligen det senare.

För den specialintresserade, som det brukar heta. Älskar du Mare Kandres böcker, och om du är intresserad av hennes utveckling så är det här ett självklart val. Men som ingång till hennes författarskap skulle jag hellre rekommendera vad som helst av det som gavs ut i bokform under hennes livstid.