Det är inte en bok jag håller i min famn. Det är en skogsdoftande liten smaragd. En ädelsten som spränger av brunst, årstider och storartade fantasier. Det är inte litteratur jag när vid min barm här. Vår är mer än så. Denna lilla publikation rymmer en svindlande, bågnande berättelse som öppnar nya världar. Min litteraturhistoria är inte helt upplyst men jag fullkomligt älskar hur Martin Tistedt bygger upp en lyrisk värld där utrotningshotade ord och nymodiga uttryck paras till en språkbrygd som bränner och fyller blottor.

Vi lär känna vår huvudperson Maja när hon går sista året på gymnasiet. Hon står med en fot i barndomen, med mormorspromenader och lillebrorsumgänge, samtidigt som det dricks öl, förälskas och onaneras. Hela tiden är naturen närvarande. Hur den svulstigt bultar och pockar på i varje scen. Under gymnasiets sista termin, när ensamheten skriker i bröstet, anländer kärleken till vår protagonist. Hans namn stavas David och han lyckas med att omkullkasta den utsugna tillvaro vår huvudperson hittills levt med. David växer från att vara balkongkillen till att bli rejält betydelsefull.

Vi stannar upp, han verkar vilja säga någonting, men det blir mest en häftig flämtning, en snubblande ansats till språng. Han ser pojkaktig och farlig ut med sin kånkenrygga på sig, han är en tonårsvarulv – jag är inte svår att få vittring på, inte för honom nu, jag nervössvettas och har mens. Hans blick skenar som ett lyckligt föl över min äng, jag vill kyssa hans ögonfransar och hans djävulshorn, vi småpratar lite.

Just detta är typiskt. Hur texten skenar iväg men sen hämtas upp. Aldrig att jag går vilse trots att här växer sly. Formen finns hela tiden närvarande såsom en skattkista med borttappad nyckel. Alltid viktig, aldrig tillrättalagd. I förra veckan belönades Martin Tistedt med Mare Kandre-priset som årligen delas ut till unga författare som skriver i Mare Kandres anda. Det är välförtjänt och vackert. Liksom salig Mare Kandre skriver Tistedt i Vår om den unga kvinnorollen, anpassning till omvärlden samt inte minst om drifternas betydelse. Att unga tjejer idag knappast uttrycker sig som Maja spelar alls ingen roll. Heller inte att jag annars lätt kväljs av blommiga texter där orden flockas i sjok och där det tenderas att berätta för mycket. Visst är språket prunkande och Majas värld naturlyrisk, men samtidigt lyckas det enligt mig tydligt beskriva hur det är att gå sista året på gymnasiet med allt vad det innebär. Att vara både liten och stor, att vackla mellan hybris och värdelöshet, att ens tillvaro och tankar på förälskelsens pirr parat med våndor tar över det mesta av livet. Det lilla formatet hjälper också Vår att skimra och lysa. Hade boken varit en lunta hade risken för drunkning varit överhängande. Istället blir det utmejslat i sin svullenhet.

Det doftar barr i solgass och barr i skugga; tallkottar ligger strösslade över marken, underliga små spermier. Ibland snuddar David och jag vid varandra, som av en slump. Ekorrar pilar i trädkronorna och sniffar vaksamt, det skimrar och prasslar i lingonriset. Det är en sådan dag då det inte är svårt att föreställa sig varken örnens flykt högt där uppe i det klarblå eller skalbaggarnas kalasande bland benknotor i mullen. Lördag. Fåglarna beter sig som tjejer och killar på en badstrand, tjuter och kraxar i munnarna på varandra, bröstar sig struttande, försöker kåta upp varandra och sig själva.