Jag försökte recensera den här boken på alla hjärtans dag men drabbades av censuren. Det är ok, jag är ju för viss censur. Glädjen med att läsa Martin Tistedts debutroman består dock till stor del i avsaknaden av censur mellan det undermedvetna och det som kräks, skits, sprutas, spottas, blöds ut på sidorna. Inte mellan raderna. Inte i någon subtext. Utan rakt, oförfalskat, nära, ursinnigt och med total ignorans för mottagarens reaktioner.

Jag har arbetat med schizofrena patienter som lika ofiltrerat delger sina levande, vakna mardrömmar och finner en njutning, en poesi i dessa hårt stötande, rytmiskt pumpande kukar som fyller rad efter rad. Anus efter anus. Fitta efter fitta.

Jag ser kärleken i texten, den man flytt in i och sen desperat försöker fly ifrån. Kärleken där man inte kan andas eller se längre. Så äntligen lyckas man fly och blir fri. Men förvandlas till den jagade, och jägaren, och den som söker sitt jag på nytt och förgriper sig på vägen och blir utsatt för nya övergrepp. Av andra. Av sig själv.

Kroppen och psyket omvandlas och förvandlas hela tiden. En människas kroppshallucinationer och vanföreställningar är en annans verklighet. Och ur detta stiger till slut den med segerhuva födde. Den ständigt vaksamme. När jag en gång läste och nu läser om denna korta roman ser jag samma saker och nya saker. Då väckte den min litterära lust och äckel. Nu känns den som en Bad Trip Bhagavad Gita. Men vem kör vagnen?