Recension

: Katherine-teorin
Katherine-teorin John Green
2015
Bonnier Carlsen
6/10

Ha inte tenor-rike; Ni hitta en ekorre; Naken i terrie-hot; Ni nita het ekorre

Utgiven 2015
ISBN 9789163882760
Sidor 304
Orginaltitel An abundance of Katherines
Översättare Kristoffer Leandoer
Först utgiven 2006

Om författaren

John Green föddes 1977 i Indiana, växte upp i Florida och gick på internatskola i Alabama. Han debuterade som författare 2005 med romanen Var är Alaska?. 2006 kom An Abundance of Katherines, 2008 Paper Towns och 2012 The Fault in Our Stars. Däremellan har han hunnit skriva Let It Snow: Three Holiday Romances (2008) tillsammans med Maureen Johnson och Lauren Myracle och Den andre Will Grayson (2010) tillsammans med David Levithan. Tillsammans med sin bror är Green också känd som videobloggarna Vlogbrothers.

John Green – författarens hemsida.

Sök efter boken

Colin Singleton har ungefär två saker som gör honom speciell, tänker han sig. Den ena är att han är ett underbarn, som vid sjutton års ålder talar elva språk och har haft ett läsbeting på minst 400 sidor om dagen sedan han var sju. Den andra är att han har blivit dumpad av tjejer som heter Katherine nitton gånger.

I sviterna av denna senaste, nittonde dumpning släpar bäste (och ende) vännen Hassan med sig Colin på en road trip. På vägen svänger de av där en skylt påstår att ärkehertig Franz Ferdinand (känd mest för att mordet på honom i Sarajevo 1914 blev upptakten till första världskriget) ska vara begravd, och så hamnar de i Gutshot, Tennessee.

Gutshot är en liten håla där alla invånare sedan generationer tillbaka jobbar eller har jobbat på fabriken som gör tampongsnören (och där det sägs att befolkningen alltid är konstant: för varje gång en kvinna blir med barn lämnar en man stan). Fabrikens ägare låter Colin och Hassan bo i sitt stora knallrosa hus och anställer dem för att tillsammans med tonårsdottern Lindsey samla in ortens muntliga historia.

Colins ambition är dock en annan. Han har längre grubblat över hur han ska bli ett oförglömligt geni (till skillnad från de flesta underbarn som faktiskt inte blir så mycket särskilt alls) och vinna tillbaka Katherine XIX (eller K-19). Det han kommit fram till är följande: han ska skapa en matematisk formel som kan förutsäga när förhållanden tar slut och vem som kommer dumpa och bli dumpad. Fast kan kärlek verkligen fångas i en formel?

Okej, jag försöker faktiskt inte få det att låta förutsägbart. Fast jag tycker att det är det. Småtrevligt, men lite uddlöst och förutsägbart. John Green är som vanligt charmerande i enskildheterna, definitivt citerbar (om det inte är ett ord på svenska så borde det ju vara det), men här vinner han aldrig riktigt mitt hjärta som han gjorde med Förr eller senare exploderar jag och faktiskt framför allt med Var är Alaska?. Det är för all del en hög standard att leva upp till, och kanske är betyget därför något åt det orättvist låga hållet.

En del i det är onekligen att jag har svårt att släppa irritationen över att jag inte läser den här romanen på originalspråk. Det känns definitivt orättvist, för även om det finns ordval och liknande som jag stör mig på måste översättaren ha gjort ett hästjobb. Det är bara inte den lättaste romanen att göra rättvisa i översättning.

Greens förtjusning i själva språket är alltid en stor del av hans charm. Här tar den sig bland annat utryck i huvudpersonens nästan tvångsmässiga förmåga att göra anagram, det vill säga kasta om bokstäverna i ord så att de blir nya ord. I en återblick leker till exempel Colin och K-19 en lek som går ut på att han gör anagram och hon sedan berättar en historia utifrån det. De äter sushi, vilket han i originaltexten bara kan få till ”uh, sis”, vilket resulterar i en ganska rolig historia. I svensk översättning är ”ishus” ett bättre anagram, men historien blir rätt idiotisk. Svårlöst.

Vänskapen mellan Colin och Hassan har sina egna språkliga egenheter, vilket är fint gjort. Gemensamma referenspunkter är ju en viktig del av att känna varandra väl. De här killarna svär till exempel, i original, ”fug”, ”fugging” och ”motherfugging” – för att hedra Norman Mailer, som för att få The naked and the dead utgiven tvingades byta ut alla sina ”fuck” mot – ja, ni fattar. De använder också stoppordet ”Dingleberries” för att markera när någon av dem gått för långt. På svenska har det blivit ”jädra” och ”Knäppskallar”, och det är ju inte alls fel, det är liksom bara … mindre karaktäristiskt, antar jag. Mindre specifikt.

Är det något som kännetecknar John Green som författare så skulle jag säga att det är just att det han skriver är så karaktäristiskt. Hans gestalter är aldrig allmängiltiga för att de är slätstrukna och därmed lätta att fylla med eget innehåll, de blir levande just för att de är så specifika. De har specifika levnadsöden, erfarenheter och inte minst udda grejer de snöat in på. Samtidigt behöver man inte på något sätt ha försökt sammanfatta sina misslyckade förhållanden i diagram för att kunna känna igen sig i Colins längtan efter att åstadkomma något som spelar roll.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-02-22 00:00 / Uppdaterad: 2015-02-19 21:13

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6035

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?