Recension

: Lux Aeterna
Lux Aeterna Martin Tistedt
2006
Vertigo
2/10

Bla. Bla. Bla. Bla. Bla. Bla. Bla.

Utgiven 2006
ISBN 9185000345
Sidor 139

Om författaren

martin_tistedt_2014_

Foto: C-M Edenborg

Martin Tistedt, född 18 juni 1979, är en svensk författare. Han debuterade 2004 med romanen Segerhuva. Han har gett ut fyra romaner där Vår är den senaste. 2014 belönades han med Mare Kandre-priset.

Sök efter boken

En idealgestalt räcker. Det är den sanning Martin Tistedt bevattnar med Lux Aeterna. Och den behöver inte vara något mer än mänsklig för det. Det räcker att ha en bra idealgestalt. Don’t just do it, overdo it.

Lux Aeterna slår ner på pulpeten från den förvirrade och saggiga saggigheten och upp krälar ett liv som fått en kraftig smegma medelst trubbigt föremål mot glansen (Instrumentbrädan). Kanske levererar Martin Tistedt årets dummaste diva här. Men också den smetigaste. Den som klarar sig i det naturliga urvalet. Det handlar inte om mängd gener, det handlar om hur välsmort dessa återanvänds för att leva.

Men även jag irrar i sär mig på robotgenrer när jag kryssar mellan deras rader. Duh duh duh duh duh duh duh duduh. Genre. Robotgenre. Genre. Robotgenre. Blir stum. Blir dum i hyacinten. Men väl lurad eller hög, fritt utan motstånd, maler den bara ner mig. Precis som alla andra idealgestalter. Upprepning efter upprepning. Till slut står jag där och försöker se frän ut i en ny genrerock (jag misslyckas, men jag ler åtminstone stumt).

Det är en skön konst att göra dumt smart. Att strippa allt så hårt från byggstenar att det knappt finns något kvar och ändå relevant. Eller rättare sagt, skita i om det är relevant eller ej. För att det blir bättre då. Ett steg till. Framåt. Trots att det är bakåt. Ge upp för att kunna nå upp. Lux Aeterna är just en humoristisk robot.

Det är märkligt vad den till synes enkla ytan som skapats öppnar för torkningar. Fredrik Belfrage torkar den som en hylla för champangeförfriskningar (och gillar det), Jan Björklund torkar kopplingar till sin ännu bonnigare ungdom och ännu fler hittar anledningar till att torka den för att skänkla sina käringknutar. Själv hör jag en diva som utgår från det omärkliga, som inte låter något övermärkligt torka mänskligheten där det behövs: utan bara utgår.

Det enda jag vet säkert är att något har utsmyckats när jag vaknar med tungt huvud på söndagsmorgonen och allt mina tankar vill göra är att studsa i takt till en vocoder-röst som sjunger ”We shall over come” och bara känns helt OK.

Textutdrag (Visa/göm)

David Enemar

Publicerad: 2007-01-24 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-19 14:39

Kategori: Recension | Recension: #2359

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?