Är det så att barnböcker normalt handlar om antingen det vardagsnära eller det fantastiska? Den lilla teorin odlar jag när jag läser Sami Saids och Sven Nordqvists bilderbok Äta gräs. Den utspelar sig inte i någon fantastisk värld, men knappast heller i det, för de flesta nutida svenska barn, vill säga, vardagsnära.

Istället tar Sami Said med oss till en värld inspirerad av barndomens Eritrea. Här bor Imani Lillian Mau, en liten flicka vars vardagsliv består en hel del av hunger och törst, av långa och äventyrliga promenader efter vatten och en ständig kamp mot grannens lösgående getter, som äter allt de kommer över.

Låter det brutalt och deppigt? Märkligt nog blir det inte det i Saids och Nordqvists ömsinta händer. Snarare är det drastiskt och humoristiskt, med såväl visuell som språklig känsla för de små detaljerna. Det kan handla om jagberättarens krassa konstateranden och ibland vilda hopp mellan stort och smått. Det handlar om hennes och berättelsens inneboende känsla för rättvisa, och det handlar om ansiktsuttryck och allt det där som pågår strax utanför bildernas centrum.

Med det sagt så är det en tuff värld Imani Lillian Mau lever i. Det är en värld hårt utsatt för klimatet – ”När det inte är torka är det oftast översvämning” – och där inga kranar eller butiker erbjuder någon snabb och lättvunnen lindring mot törsten och hungern.

Inte minst blir de desperata byborna offer för samvetslösa entreprenörer, som mister Osman Zula. När det är torka kränger han ”regnmolnshåvar”, när det är översvämning ”solmagneter”. Och så en dag anklagar han Imani för att ha stulit pengar av honom, men det skulle han ha aktat sig för…

När jag gick i lågstadiet i slutet av 1980-talet skulle man lära sig om barns villkor i världen. Det kan nog ha varit rätt tänkt, tror jag, att barn lätt känner sympati och solidaritet med andra barn, och har lättare att se världen och historien med andra barns ögon. Ändå blev nog alla de där berättelserna om sydamerikanska (?) gatubarn som rotade i sopor och sniffade lim en liten smula svårsmälta.

Kanske är det den typen av erfarenheter som gjort att barnböcker från andra delar av världen är så sällan förekommande? Som gjort att vi helst håller oss till det vardagsnära och det fantastiska?

Det är nog hög tid att komma över den beröringsskräcken nu.