När jag har läst endast några sidor i den här märkliga boken måste jag slå igen den och vrida och vända på den. Vad är det jag fått i min hand? Det här liknar ingenting jag tidigare läst. Människans natur heter boken, och den skall enligt baksidetexten vara: ”… en berättelse om vetenskapens jakt på vad som gör människa till människa och hur vi ska möta framtida utmaningar på jorden…” Ganska vag formulering i och för sig, men detta var absolut något annat än jag tänkt mig.

Boken gör mig lite illa till mods. Det känns som om en poet på tjack sitter alltför nära mig i soffan och vill förklara allt om allting i hela världen. Jag vill instinktivt upprätta en tydlig gräns mellan mig och boken.

Först när det gått flera dagar efter första försöket kan jag förmå mig att plocka upp boken igen. Författaren har ju uppenbarligen en läsekrets, och plötsligt blir det viktigt för mig att förstå vad det hela handlar om. Men det gör jag aldrig. Jag har noterat att det finns människor som gillar den här boken, och att den uppenbarligen fyller ett tomrum inom facklitteraturen. Det respekterar jag, men själv kan jag inte ta till mig den pratiga tonen och det besynnerliga användandet av alla möjliga olika fakta och förmodat faktabaserade påståenden. Jag är inte ens säker på om det här kan kategoriseras som facklitteratur.

Jag känner igen merparten av den forskning och de undersökningar som nämns, och jag tvivlar inte alls på att Sylwan vet vad han pratar om. Men det är det här greppet att göra en slags faktasaga om människan, och i princip allt mellan himmel och jord som har att göra med att vara människa, som inte riktigt fungerar för mig.

En sammanfattning av bokens innehåll är näst intill omöjlig att göra, då den handlar om så väldigt mycket. Och jag tror faktiskt inte det är nödvändigt att beskriva just innehållet heller. Läsvärdet ligger snarare i Sylwans behandling av fakta med språket som verktyg. Känslan jag får är att han verkligen älskar språket som konstform. Han är en ordkonstnär. Han har inga som helst problem med att hoppa från det ena ämnet till det andra och hålla många bollar i luften samtidigt. Läsaren får sedan se alla dessa ord- och tankebollar landa snyggt i ett genomtänkt arrangemang.

Om man ändå ska prata om innehållet så är det den sista delen av boken som tilltalar mig mest. Där blir det mer tydligt att det handlar om personliga tankar kring hur människan kan förhålla sig till de utmaningar som finns runt hörnet vad gäller bland annat jordens resurser och hur vi bemöter varandra. Sylwans tankar lutar sig dock mot i sammanhanget relevant forskning och sammanfattar på något sätt boken i sin helhet.

Jag kan inte sticka under stol med att jag tyckte det var en pärs att läsa den här boken. Den utmanar verkligen min uppfattning om hur fakta bör presenteras. Samtidigt är det väldigt intressant att få känna den känslan. Det är som att Peter Sylwan petar mig med en käpp i magen, skrattar och säger ”kom igen nu tråkmåns, var inte så fyrkantig”. Det är inte alla som vågar göra det, och det gillar jag honom för. Han lyckas dock inte med just mig. Däremot kan jag tänka mig att det finns en hoper potentiella läsare till Människans natur där ute någonstans. Jag hoppas att de finner varandra, boken och dess läsare.